Om den Nissan Altima jag berättade om för några dagar sedan är karaktärslös och intetsägande så är den här bilen dess raka motsats. Få bilar har en sådan utstrålning som en gammal Land Rover. Nya så kallade SUV:ar, eller stadsjeepar, har jag svårt för. De är inte gjorda för att köras i någon svårare terräng än en kanske en dålig grusväg, vilket gör dem onödiga. Dessutom får de en massa attribut för att de ska se tuffa ut, som till exempel hasplåt (en plåt under motorn för att skydda den vid körning vid sidan av vägen) i ömtålig plast. Det gör dem löjliga. Titta på bilden ovan så ser du dessa bilars raka motsats. Detta är en riktig terränggående bil där funktion gått före form och allt krimskrams är bannlyst. Titta till exempel på dörrhandtagen, eller kanske snarare avsaknaden av dem. Ett hål i dörren där man kommer åt mekanismen funkar ju lika bra.
Man kan ju diskutera nyttan med att ha en sådan här bil inne i stan, men det är väl vetskapen vad bilen är kapabel till som är lockande. Den är aldrig fel på något sätt. Den gör sig lika bra på en snöig parkering utanför en skola i Uppsala, som utanför ett brittiskt gods eller på en dammig väg i Kalahariöknen. Alltid redo för nya äventyr. Och så ger den ju en helt annan image än en modern låtsasjeep. Den medvetnes val. Vill jag ju gärna tro i alla fall...
Nog om detta. Bilen på bilden är en Land Rover 109 från 1972. Siffran 109 står för hjulbasens längd mätt i tum. Modellen fanns också i andra längder och med andra karosser. Den ser ut att vara i ganska bra skick, vilket säkert delvis kan förklaras av att karossen är i aluminium och därmed inte rostar. Lite små bucklor hör till på en Land Rover. Bilen har tuff utrustning: vinsch framtill, reservdäck på mattsvart huv, rejäla dragkrokar och en rejäl backlampa. Framstolarna är bytta mot någon modern variant, vilket väl kan vara förlåtet då komforten nästan kan liknas vid en traktor. Som du kanske märkt är jag såld på den här bilen (trots att jag i förra inlägget försökte hävda att jag är en någon slags miljökämpe).
Land Rovern på bilden kallas Serie III och tillverkades 1971-85. Serie I, som började tillverkas 1948, serie II och serie III kallas för "Series" för att skilja dem från nyare modeller. Bilen började utifrån samma koncept som Willys Jeep, men där användningen var tänkt mer på inriktning mot jordbruk än på militära ändamål. Bilen blev en succé och det finns nog ingen plats i världen där inte Land Rovern satt sina hjul. Så användbar och robust är den. Efterträdaren tillverkas än och heter Defender. Den skiljer sig inte jättemycket från de tidiga bilarna vare sig utseende- och egenskapsmässigt, men det är en modernare konstruktion med till exempel spiral- istället för bladfjädring.
Det sägs att 70 procent av alla Land Rovers fortfarande finns kvar och används. Det kan vara svårt att bekräfta denna siffra, men troligtvis är överlevnadsgraden hög då bilarna konstruerats för ett tufft liv. Ett liv de flesta av dem också fått leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar