Samtal om en bil

Ibland står den där, den gamla Forden. Alltid på samma plats. Jag tror jag aldrig sett den ute i trafik, även om den säkert gör det ibland. Den står där så fint utanför det pampiga funkishuset från 1938 ritat av Uppsalas dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche. Forden är Taunus 17M, en 67:a. Karossidorna är spraymålade, framskärmarna vågiga av diverse lagningar, förardörren har en stor buckla och skärmkanten bak är inte längre en kant. Men någon tar hand om bilen, lagar den hellre än snyggt. En trotjänare. För två veckor stod den på sin plats, så jag tänkte att jag kunde passa på att ta lite bilder.

Jag börjar med några bilder från andra sidan gatan. Det här blir bra! Efter ett tag får jag se en kalufs sticka upp. Det sitter någon ihopkrupen i passagerarsätet, alldeles stilla. Väntar personen på någon? Är personen sjuk?

Jag smyger över gatan. Så här var det ju inte tänkt. Jag skulle ju bara ta några bilder och åka därifrån och nu står jag här vid en gammal bil med sjuk människa i! Personen reagerar inte på att jag går fram och ställer mig utanför bilen så jag knackar försiktigt på rutan. En man tittar knappt upp och gläntar på dörren. Han ser frisk ut. Jag känner mig lugnare och så jag frågar:
- Är det din bil?
- Jo, det är det, svarar han och tittar skeptiskt på mig.
- Den är fin.
- Jo, det finns inte så många kvar. Svårt att få tag på delar.
- Väntar du på någon?
- Nej, jag har varit på affär'n och det var så kallt så jag satte mig i bilen. Den stod ju ute så...
Han håller fortfarande dörren på glänt och möter inte riktigt min blick.
- Jaha, det var ju tur att den stod här. Har du haft bilen länge?
- Jaa, det är väl... Jag köpte den ny 1967.
Nu gläntar han lite mer på dörren. Sneglar lite på mig.
- Oj, då måste du vara nöjd! Jag ser att du gjort lite egna grejer här. Har du byggt mittkonsolen själv?
Jag pekar på en mittkonsol som kryllar av mätare, knappar och reglage. Han skiner plötsligt upp och öppnar upp dörren helt.
- Jag har gjort allt själv. Jag har haft en elfirma så jag är intresserad av det.
- Backspegeln här var speciell?
- De sitter med magneter så jag kan ta bort dem när jag ska in i garaget. Det är så trångt.
- Smart. Och karossen har du fixat lite med också?
- Jo jag försöker hålla den fin, men för tre år sen blev jag påkörd så förardörren blev bucklig. Jag ska ordna det, men det är svårt att få tag på delar.
- Får jag ta kort på bilen?
- Jaa. Eller nä, varför ska du göra det?
- Jag fotograferar gamla bilar som jag ser och jag tyckte din bil är så fin där den står.
- Nja, jag vet inte. Jag måste gå ur bilen.
- Du får gärna sitta kvar.
Han drar handen genom håret.
- Nej, jag går ut.
- Jaha, okej.
Han kliver ur bilen och stänger dörren försiktigt. Klick.
- Tomas, heter jag förresten.
- Jaha, jag heter Gunnar. Ja du kan väl ta en bild på den fina sidan. Och fram kanske.
Jag gör som han säger. Vi småpratar lite under tiden. Gunnar blir mer och mer pratsam och jag märker hur stolt Gunnar är över sin bil.
- Tack, vad kul att jag kunde ta lite foton.
- Vad gör du nu med bilderna? Jag vill inte att de hamnar på internet.
- Det skulle vara kul att visa dem...
- Nä, jag vill inte att de sprids.
- Jaha, då får det vara så. Nu måste jag åka hem till familjen.
- Ja, gör så du. Jag ska också gå in.
- Tack så mycket och hej då!
- Ja, hej du.
Han låser bildörren och går iväg. Jag knäpper en bild i smyg när han lommar iväg.

När jag kommer hem kollar jag upp bilen på Transportstyrelsen. Det visar sig att Gunnar missade besiktningen som skulle utföras den sista april. Några dagar senare cyklar jag förbi platsen igen. Bilen står på samma plats. Gunnar sitter i bilen, alldeles stilla i passagerarsätet.

Plankan som står bakom bilen är vadderad på mitten så att bilen kan ställas emot den.

Samtalet återges här ur minnet och i kortad form. Gunnar heter egentligen något annat. Gällande bilderna så hamnade jag i ett dilemma. Jag hade fått förtroendet att fota Gunnars fina bil, hans ögonsten, mot att jag inte publicerade bilderna på nätet. Efter lite rådbråkande bestämde jag mig för att bilderna jag tagit innan jag pratade med Gunnar kunde jag publicera. Bilderna har anonymiserats något för att ytterligare göra det mer okej. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta på ursäkter för att döva ett dåligt samvete är välutvecklad hos människan. Jag hoppas dock att glädjen som berättelsen om Gunnar och hans bil överväger mitt tilltag. Det är vad jag intalar mig i alla fall.