English carspottings part 7: The British Baby Buick

I det senaste numret av tidningen Klassiker fanns ett reportage om British Leyland. Till det reportaget återskapade man mycket verklighetstroget en försäljningshall hos en svensk British Leyland-återförsäljare (här kan du se en film om hur det såg ut). Jag blev helt betagen av detta bildreportage och dessutom fick jag ett oväntat sug efter att äga en olivgrön Austin Maxi.

Det fick mig också att tänka på att jag har bilder kvar från min Englandssemester 2013 som jag inte visat här. Med anledning av Klassikerreportaget kommer därför här ett par bilder på en British Leyland-produkt som jag fann i England.

Den tjusiga bilen på den tjusiga gatan är en Rover 3500 från 1974, fotograferad i Bristol. Det här verkar inte röra sig om någon hängig bruksbil utan om en välputsad entusiastbil. Trots att bilderna togs ganska mycket i farten blev de fina och såklart hjälper inramningen till med det.

Denna modell av Rover kallas för P6 och presenterades som Rover 2000 och som 1964 års modell. Den hade då en fyrcylindrig tvålitersmotor under huven, men i utvecklingsarbetet planerades det för en gasturbinmotor! Rover hade nämligen ända från krigsslutet jobbat med att utveckla gasturbinmotorer för bilar, men på sextiotalet började det bli uppenbart att det aldrig skulle bli några serietillverkade gasturbinbilar. P6:an var dock teknisk avancerad i andra aspekter med bland annat avancerade hjulupphängningar, skivbromsar runt om och en självbärande konstruktion på vilken karosspanelerna skruvades fast, inspirerat av Citroën DS. Jämfört med Rover P5 (som jag berättat om här) som den tillverkades parallellt med måste den ha framstått som ett rymdskepp! Rover 2000 var 1964 också den första bil att belönas med utmärkelsen Årets bil.

1968 kom 3500-modellen med den aluminium-V8 som Rover fått tillverkningsrättigheterna för från Buick. Motorn fick plats utan problem då motorrummet ju från början var tänkt att rymma en gasturbinmotor! 1973 förstorades den fyrcylindriga motorn och modellen döptes till 2200.

Tillverkningen av 2200 och 3500 upphörde 1977 då den ersattes av Rover SD1. Den modellen kom också att bli utsedd till Årets bil, och det var väl inga större fel på bilen i sig, men visade sig snabbt dras med en rad kvalitetsproblem. Den kom att (tillsammans med några andra modeller) bli en symbol för det sönderfallande brittiska bilimperiet. Men det är en annan historia (som du bland annat kan läsa om i Klassiker nummer 3/2015)!

Kvällsspaning

Bara ett stenkast från där jag bor står den Mercedes du ser ovan, men det har liksom inte blivit av att fotografera den. Men så härom kvällen fick jag för mig att gå och då blev det den här ganska snygga bilden, om jag får säga det själv.

Mercedesen 240D från 1979 i färgen kaledoniengrün med 72 dieselmatade hästar under huven. Det är lite i en stor bil, men ger å andra sidan värdigare köregenskaper. Man får tänka på att lillebror 200D hade blott 60 hästkrafter. Detta är en skapligt exemplar som rullat drygt 20000 mil.

Ägaren till Mercedes har också en ljusgul (är det taxifärgen hellelfenbein?) 200 som varit med på bloggen tidigare, fotograferad på exakt samma parkeringsruta. Då handlade inlägget om skärmkrom och du kan läsa det här.

Modellen, som kallas W123 på Mercedesspråket, är den Mercedesmodell som tillverkats i flest exemplar och har också varit med på Bilspanaren flertalet gånger. Första gången var det i form av en tjusig 230CE och du kan läsa det här.

När jag ändå var ute och gick den där kvällen passade jag på att ta en bild på min favoritbil lite längre ner på gatan, nämligen den BMW 518 jag berättat om tidigare. Jag tänkte att det var kul med ännu en grön sjuttiotalstysk som står så nära varandra. Bilden blev jag mycket nöjd med så jag får nog ge mig ut på fler fotoeskapader innan kvällarna blir för ljusa.

Pallplatser på parkeringsplatsen

Jag ser nu att det var en månad sedan förra inlägget. Sedan dess har jag börjat jobba igen efter föräldraledigheten, vilket säkert bidragit till att tid och ork hamnat på annat. Nu till något roligare! Sedan den här bloggen startade har jag nog bara sett ett en handfull tidiga exemplar av Ford Sierra, alltså innan den ansiktslyfta varianten som kom 1987. När jag tittar igenom bloggen har Sierra varit med på allvar två endast gånger, båda gångerna 2011. Först var det en Laser från 1985 i Motala, i inlägget presenterades modellen närmare, och sen en XR4i i Saintes i Frankrike.

Sierra, särskilt de tidiga, börjar alltså bli ovanliga. Därför blev jag glad när jag upptäckte ett riktigt fint exemplar i Uppsala en klar och kall februarimorgon, inte så långt ifrån där jag bor.

Det är en 2,0 L från 1984 i den där blekblågrå färgen som inte var helt ovanlig på tidiga Sierror. Detta exemplar har bara haft tre ägare och vid besiktningen i januari hade den rullat blott 9488 mil. Lite synd att den brukas som vinterbil. Jag skulle gärna se den utan extraljusen och med original hjulsidor i plast.

På samma parkering stod även en skaplig Volvo 740 GL från 1987. Den har haft fyra ägare och rullat drygt 28000 mil. Volvo 740 är väl inte speciellt ovanliga ännu, men vänta bara. Snart saknar du dem i trafikbilden. Det var kul att båda stod på samma parkering tyckte jag i alla fall.

På parkeringen intill stod dessutom en hängig Audi 100 Avant från 1987. Den har rullat drygt 37000 mil så då har den väl all rätt att se vissen ut. Avställd har den varit i fyra år, men den har faktiskt bara haft två ägare. Tidiga Audi 100, särskilt de med de utanpåliggande dörrhandtagen, och särskilt i kombiutförande (det vill säga Avant på Audispråk), ser man inte så ofta heller längre.

Det finns en intressant koppling mellan dessa tre bilar, förutom att de alla är åttiotalare. Volvo 740 var ju den fyrcylindriga varianten av 760 och förenklat så det var ju inga stora skillnader mellan dem förutom motor och utrustning. Om räknar så har vi här de tre pallplatserna från 1983 års upplaga av Årets bil samlad: Audi 100 på första plats, Ford Sierra på andra och Volvo 760 på tredje! 

Äkta äventyrare

För några år sen skrev jag ett inlägg om Land Rover 109 och beskrev då hur fåniga jag tycker så kallade SUV:ar ("stadsjeepar" som de ibland kallas) är, men hur fascinerad jag är av just Land Rovers, det vill säga riktiga terrängbilar. En av få som kan mäta sig med Land Rovern är Toyota Land Cruiser och det är en sådan jag nu sprungit i en stadsdel nära mig. Liksom Land Rovern tycks Land Cruisern alltid vara redo att ge sig ut på något spännande äventyr.

Notera den bakre registreringsskylten. Det är den tvåradiga
skylten i fullstorlek av den typ som kom 1994. Ovanlig!

Bilen här är alltså en Toyota Land Cruiser från 1991. Till Sverige kom den 1994 och sedan dess har den haft en och samma ägare. Det är lätt att föreställa sig en vit Land Cruiser med FN-flaggor skumpa fram på en dammig väg i något konfliktområde, men sådan bakgrund behöver den ju inte ha. Det är bara fantasin som sätts igång, men bilen är högerstyrd så från ett land med vänstertrafik borde den ju komma. Fotstegen har fått sig flera smällar och en baklykta är trasig, men karossen är förvånansvärt fri från skavanker och rost. Och då har den också rullat 30000 mil.

Land Cruiser är ett av Toyotas äldsta modellnamn, använt sedan 1951 på Toyotas terränggående modell. Flera generationer har det blivit genom åren och för att skilja dem åt benämns de med en bokstav och en eller flera siffror. Det finns också en rad modeller och varianter och då tillkommer det bokstäver och siffror beroende på till exempel kaross och motor. Modellen i detta inlägg kallas J7 eller J70 i grunden, men mer bestämt är det en PZJ77. Modellen kom 1984 och tillverkas faktiskt fortfarande, 31 år senare! Vad jag vet saluförs inte modellen idag reguljärt i Sverige.

Sedan slutet av 60-talet har Land Cruiser funnits i en mer terränginriktad serie och en mer komfortinriktad serie parallellt. Så samtidigt med modellen i detta inlägg finns det två mer lyxiga modeller, J15/J150 (kallad Land Cruiser 150 i Sverige) och J20/J200 (kallad Land Cruiser V8 i Sverige). Dessa ser du nog oftast i städernas lite finare delar snarare än ute i terrängen, även om terrängdugligheten bör vara ganska god även i dessa. Ska du ha en äkta äventyrare, ska du dock ha en Land Cruiser J70!

Efterföljande E-nummer

Utanför en mekanisk verkstad inte långt ifrån där jag bor står två avdankade BMW 5-seriebilar och hänger, och jag tyckte att det kunde vara passande med en uppföljning på det förra inlägget med den väldigt gröna BMW:n. Det var ju den första generationens 5-serie (E12) och här har vi några efterträdare med egna E-nummer.

Bilen till höger är av generationen direkt efter E12 och kallas E28. Som jag skrev i förra inlägget bygger den på föregångarens kaross och släktskapet är tydligt. Modellen fanns som årsmodell 1982 till 1988.

Jag vet inte mycket mer om exemplaret på bilden då jag inte hade möjlighet att undersöka den närmare än så här och dessutom saknar den registreringsskylt, vilket försvårar ytterligare. Liksom alla 5-seriegenerationer fanns ett antal fyr- och sexcylindriga motoralternativ och vad bilen på bilden har under huven vet jag alltså inte. Kjolpaket har den i alla fall, vilket kanske indikerar en större motor. BMW-kännare kan kanske artbestämma exemplaret.

BMW:n till vänster är av den generation som kallas E34 och som kom 1988. Den tillverkades till 1995, men kombimodellen, touring på BMW-språk, fanns till 1996. Efterträdaren kallas E39. 

Exemplaret på bilden är en 525 från 1992, vilket innebär att den har en sexa på 192 hästkrafter. En riktig prestigevagn en gång i tiden, men nu på dekis. Hur vanligt det är med privatimport idag har jag dålig koll på, men för inte så länge sen var det vanligt att tyska prestigebilar importerades från Tyskland. Exemplaret på bilden kom till Sverige 1994, men nu står det här, avställt och obesiktigat. 

Det kan verka förvirrande med alla E-nummer och efterföljande siffror, men för dem som gillar BMW är det sällan problem. Siffrorna betecknar alltså modellgeneration, men vad står då "E" för? Svaret är Entwicklung, det vill säga "utveckling" på tyska. Nya BMW-modeller har dock F som prefix, men det är en annan historia...

En intressant iakttagelse jag gör är att jag minns hur svårt jag hade för E34-modellen när den kom. Jag är ingen större BMW-fantast, men jag gillade i alla fall föregångaren och hade svårt för efterträdarens mer hala form. Idag kan jag tycka att en välskött E34 kan vara riktigt snygg, och till och med dess efterträdare E39. Dagens, i mina ögon, klumpiga och aggressivt formgivna BMW-modeller har jag dock mycket svårt för. Vi får väl se vad jag har att säga om dem om 25-30 år sådär.

Grönt är skönt

Det blev ett långt jullov för Bilspanaren, men nu är jag igång igen. Bilderna som togs i december har blivit lite inaktuella nu när det kommit ganska bra med snö här i Uppsala.

En väldigt grön BMW flyttat in på min gata och jag måste erkänna att jag är lite förälskad. Jag måste liksom gå den vägen bara för att få kasta en blick på den. Den är ingalunda ett toppexemplar, men den är så ovanlig och sticker ut så i sin skrikiga färg att jag liksom dras dit. Sextiotalshusen runt omkring ger dessutom en fin och passande inramning. Jag har fotograferat den flera gånger för att få till extra fina bilder för att alla ska förstå hur fantastisk den är. Ändå är jag inte helt nöjd, men de du får se får duga.

En nyare BMW X6 passerar, en biltyp jag har sjukt svårt för. Det äldre syskonet däremot, ojojoj....

Objektet för mina heta känslor är en BMW 518 från 1975. Den är som sagt väldigt grön och jag tror färgen heter mintgrün, även om mintgrönt brukar förknippas med en lite mer blåaktigare och mindre iögonfallande färg. Bilen verkar vara omlackad och då kan ju färgen avvika något från originalkulören.

Navkapslar på! Tjusigt!

Jag brukar oja mig över att fina bilar som borde sparas till eftervärlden används i saltslasket vintertid, så det behöver jag väl inte göra nu. Vi får se hur den ser ut i vår helt enkelt. Det finns ju en anledning till varför det finns så få BMW kvar från sjuttiotalet. Ägaren verkar bry sig om sin gamla BMW i alla fall. Vid det andra fotottillfället hade navkapslarna (utom en) kommit på plåtfälgarna till vinterhjulen och denna anrättning är ju snyggare än en aluminiumfälg. Det ger också en genuin originalbilskänsla.

Modellgenerationen kallas E12 och först ut av BMW:s 5-serie, som nu är inne på sin sjätte generation. E12 kom som 1973 års modell och ersatte då modellerna 1800 och 2000, den så kallade Neue Klasse. En försmak om designen kom 1970 med Bertoneritade konceptbilen 2200 ti Garmisch från 1970. Pietro Frua skissade dock på en modell tidigare som var mycket lik den slutliga designen, som Paul Bracq stod för. En smärre ansiktslyftning kom 1977 signerad Claus Luthe. Ett stort utbud av fyr- och sexcylindriga motorer erbjöds under åren, från 518 med 90 hästar till M535 med 218. Ersättaren E28 var en vidareutveckling av E12 och kom 1981.

E12 kom också att sättas samman i några andra länder än Tyskland genom så kallad CKD-tillverkning. CKD står för Completely Knock-Downed kits, och innebar att bilar, mer eller mindre nedplockade skickade från ursprungslandet till ett annat land för sammansättning. Anledningen till detta förfarande berodde ofta på handelshinder. Genom att sätta samman bilarna i landet istället för att importera dem kommer man runt exempelvis skatter och tullar. Den största CKD-tillverkningen av E12 skedde i Sydafrika och där kom E12 att tillverkas ända till 1984.

Krokodilbil

Idag tänkte jag ta upp ett gammalt tema igen på bloggen, det om speciella småfranskor, eller rättare sagt: specialversioner av Peugeot 205. Tidigare versioner jag haft uppe här är Green, GTI Monte Carlo, GTI Classique Sport och Roland Garros. Dagens version tillhör nog tillsammans med Roland Garros bland de mer kända, nämligen 205 Lacoste!

205 Green som jag skrivit om tidigare var uppföljaren till Lacoste och var liksom Lacoste alltid vit med grön golvmatta. Så vad innebar då Lacosteversionen? För att nämna några saker utöver färgen så var också stötfångare, backspeglar och hjulsidor vita. Stötfångare och backspeglar hade gröna lister. Lister saknades dock utmed karossidan, men där satt stället en grön och röd stripe. Självklart fanns det också Lacostekrokodiler på framskärmar och baklucka. Standardutrustning var stor taklucka, elfönsterhissar och centrallås. Invändigt var det bland annat plyschklädsel, GTI-ratt med krokodil och analog klocka.

Det franska modeföretaget Lacoste grundades 1933 av tennisspelaren Réné Lacoste. Från början tillverkade Lacoste enbart (vita) tenniströjor och det är väl det som företaget är mest känt för, men idag gör man även andra kläder, skor, glasögon och parfym. Lacostes logotyp kommer sig av Réné Lacostes smeknamn Le Crocodile, som han ska ha fått efter ett vad med den franske kaptenen vid Davis Cup 1926. Han skulle få en krokodilskinnsväska han blivit förtjust i av kaptenen om han lyckades vinna alla matcher i turneringen, vilket han dock inte lyckades med. Historien blev känd och krokodilen blev Lacostes smeknamn och signum och så småningom klädmärkets logotyp.

Den bil ni ser på bilderna fann jag i Katrineholm den första december och verkar befinna sig på glid så att säga. Här står den obesiktigad med ett tomt däck, skavd och tvättad av ingen på länge. Det är en 86:a som rullat drygt 21000 mil. Av en slump hittade jag en säljesannons på bilen på Blocket och där framgår att växellådan rasat. Säljaren tror att den besiktigades utan anmärkning 2013, vilket inte stämmer. Senast godkända besiktning utfördes 2012 upplyser Transportstyrelsen om. 2000 vill säljaren ha, men som den står nu kan jag inte tänka mig att det är några stora problem att pruta.

De karakteristiska "korvarna" på tredörrarsmodellen har i Lacosteversionen fått ett rutmönster.
Ska det likna ett pikétyg, tennisnät eller tennisracket?

205 Lacoste tillverkades mellan 1984 och 1986. Första året tillverkades blott 1000 exemplar och dessa hade femdörrarskarossen. Åren efter blev det tre dörrar, 8000 exemplar 1985 och 15000 året efter. (Totalt tillverkades 5,3 miljoner Peugeot 205 mellan 1983 och 1998.) Även om bilen i detta inlägg är från det år då flest Lacoste-205:or tillverkades är det långt ifrån en vanlig version. För 2000 kronor eller mindre kan du rädda den för framtiden.

På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.

Hej och hej igen 505!

Nu har jag inte skrivit på tre veckor och det enda jag kommer med är den här usla bilden! Vad är det för stil? Det sporadiska skrivandet förklaras av diverse födelsedagar, sjukdomar, en resa till Umeå och ett visst mått av lättja. Den dåliga bilden förklaras av att jag bara lyckas fånga denna Peugeot på bild på kvällen med mobilkamera trots att jag många gånger trålat runt i kvarteret där den bor flera gånger för att försöka fånga den på bild.

Dagens inlägg uppmärksammar att det nu är 505 som gillar Bilspanaren på Facebook. Det firar vi såklart med en Peugeot 505! (I skrivande stund upptäckte jag att någon mer gillat sidan idag så det är visst 506 stycken nu. Typiskt.)

Så här såg den ut för fyra år sedan, då med sommarskor på!

Ni som har läst bloggen länge kanske känner igen Peugeoten på bilden från ett av de första inläggen jag skrev. Du kan läsa det inlägget här. Det är en Peugeot 505 GTI Familiale från 1989 och med anledning av den och mitt tidigare inlägg fick jag ett roligt mejl. Det kom faktiskt redan i december förra året, men eftersom jag haft ett uppehåll har det inte publicerats. Jag kommer här att återge stora delar av det med endast smärre justeringar i texten.

Hej, 

Vill bara berätta att ett av dina inlägg gjorde succe på en 100-årsfest (två 50 åringar) i helgen. Min syster och svåger fyllde 50 år och vi hade stor fest. Min svåger har en Peugot 505 GTI som han har vårdat ömt genom åren. Hans familj har inte delat hans intresse och insett storheten i Peugeoten och han har genom åren blivit så häcklad av familjen och oss andra för sitt putsande och påtalande vilken fantastisk bil det är. När de för ett antal år sedan köpte en nyare bil trodde vi alla att Peugeoten skulle säljas men det hade inte alls min svåger tänkt så de har haft kvar den fast resten av familjen inte varit så förtjusta över det. 

Inför 50-årsfesten planerade vi att ha ett inslag där vi skulle skoja om hur han har vårdat denna bil ömt och hur han har packat in hela familjen och diverse utrustning men under tiden vi planerade festen så gick deras nya bil sönder och måste kanske skrotas då det blir för dyrt att laga den. Så nu är det bara Peugeoten de använder.  

När jag googlade Peugot 505 GTI kom ditt inlägg upp om hans Peugot så vi vände på det och gjorde mer av en hyllning kring bilen vilket gjorde stor succé. Min svåger eller någon annan hade ingen aning om detta blogginlägg. Jag tryckte upp ett förkläde med ditt inlägg och en inramad förstoring med blogginlägget och i söndags hade han haft på sig förklädet stor del av dagen och deras åttonde familjemedlem (Peugeoten) fick vara med vid matbordet i form av förstoringen av blogginlägget i ram. 

Tack så jättemycket du har verkligen förgyllt en medelålders mans tillvaro för ett långt tag framöver och herregud vad vi kommer att få fortsätta att höra om Peugeotens storhet. 

Hälsningar Sara 

När jag skrev till Sara och frågade om jag fick publicera mejlet skrev hon att Peugeoten nu fått mycket högre status i familjen!

Jag blev såklart otroligt glad när jag fick detta mejl! Inte bara på grund av den fina responsen på det jag skrivit utan också att fler nu förstått storheten i den gamla Peugeoten!

Om man ännu inte förstått vad det handlar om tycker jag att man ska läsa Gustaf Sjöholms reportage från västafrikanska Benin där gamla Peugoeter fortfarande är mäkta populära. Reportaget har publicerats i tidningen Klassiker men finns att läsa på engelska på Petrolicious.

I nästa inlägg kommer det att bli fler återbesök!

Modellen som gick över tiden

Dagens inlägg blir uppföljning av inlägget med Volvo 264 för ett par veckor sedan då jag nämligen kom på att jag hade ett par bilder på dess föregångare 164 i arkivet. Dessa bilder togs i Uppsala förra sommaren.

Innanför stängslet vid en bilverkstad fann jag denna Volvo 164 i ett till synes fint skick. Jag blir alltid glad över att se en 164:a då jag själv ägde en för inte så länge sedan. Det jag fastnade för här var dock att det var en ovanligt ovanlig 164:a. Det är nämligen en 1975 års modell.

Jag skrev ju om Volvo 264 att första årsmodellen var 1975 och att den då ersatte 164:an. Det stämmer nästan helt. Den nya V6:an i 264 var ännu inte avgascertifierad på alla marknader, främst den amerikanska, och därför fortsatte Volvo tillverka 164:an ett år till parallellt med den nya 240/260-serien. Det intressanta är att en rad modifieringar infördes på modellen trots att nedläggning var nära.

Att bilen på bilderna är en 75:a tar du bland annat på är detaljerna från Volvo 264: färgen, bakljusen, stolarna och emblemen. Fälgarna är också unika för årsmodellen med ett större djup jämfört med tidigare. Sidomarkeringsljus visar att modellen bara var avsedd för export. Andra förändringar syns inte på bild men exempelvis fick den 264:ans förbättrade bakaxel med handbromsspaken placerad mellan stolarna. Elhissar fram och AC var standard. Motorn kallas B30F och försågs förbättrad avgasrening och på vissa marknader även med katalysator.

De flesta 75:or gick på export till USA, men några stycken blev kvar i Sverige och bilen på bilderna verkar vara ett sådant exemplar. Möjligtvis har den varit en kort vända i USA och sedan kommit tillbaka till Sverige då den kom i trafik i Sverige i augusti 1976. En del har sedan kommit hit under senare år och enligt enligt 164 Club Of Sweden finns det 40 kända exemplar här. 

Min erfarenhet från 164-ägandets tid och i möten med Volvofantaster är att många entusiaster har en särskild årsmodell av 164 som favorit. En del gillade de tidiga årsmodellerna med den svängda kofångaren fram, en del ville ha 1972 års modell då man kunde få den med insprutningsmotor men med det äldre utseendet, andra höll 1973 årsmodell som den snyggaste med tunna stötfångare och breda bakljus och så vidare. En särskild vattendelare verkar vara 1974 års modell då det var då bautastötfångarna introducerades och stökade till utseendet rejält. En del står inte ut med det, andra älskar det. 1975 års modell har ju de stora stötfångarna men är dock mycket eftertraktad ändå då den är så ovanlig och, som varande den sista, kanske också den bästa. 

Inte Träffpunkt 70 men väl ett litet Mazdamöte

För några veckor sedan var det Träffpunkt 70 och jag, liksom säkert flera som läser detta, var där. Det var japanskt tema på träffen och jag tror att alla som var där förundrades över alla japanare på plats. Där fanns flera modeller man inte trodde fanns kvar, eller bara inte fanns. Eller som man helt enkelt bara glömt bort att de fanns. Japanska sjuttiotalare är i det närmaste borta i trafikbilden och därför måste jag fota när en väl dyker upp.

Som en uppföljning på träffen och som en påminnelse om att värna sjuttiotalsjapanarna kommer här en Mazda 929 som jag fann utanför Biltema i Uppsala i juni. Skicket är som synes matt och flagnat och sedan fototillfället har besiktningen löpt ut, men jag hoppas att den står undanställd i väntan på bättre tider och en uppfräschning. Hela 18 ägare har det blivit genom åren och ett okänt antal mil. Vid senaste besiktningen hade den rullat knappt 1300 mil, så vi får anta att mätaren snurrat runt ett par gånger.

Mazda 929 har varit med på Bilspanaren ett par gånger tidigare genom läsarbidrag, dels en grön 76:a i Ljusdal och dels en magnifik blå coupé från 1983 i Norrtälje. Och japanskt tema som det var på Träffpunkt 70 hade Bilspanaren redan 2012 med Mazda 323 1978, Toyota Corolla KE20 och KE30, Isuzu Bellett (!), Toyota Carina 1981 och Datsun 120A.

Försiktig folkhemslyx

Volvos 260-serie är en av mina favoritbilar, men att hitta exemplar ute frihet är förvånansvärt svårt. Nu kan jag dock bocka av den på min "spaningslista" då jag fann ett exemplar i Uppsala i slutet av augisti. Visserligen har jag haft med en tidigare, men den hittade jag inte själv och dessutomvar den i ambulansutförande (du kan läsa inlägget här). Därför var det kul att själv hitta en 264 i orört originalutförande. Ni får hålla tillgodo med endast en bild. Med en mycket missnöjd niomånaders son bredvid mig så knäppte två snabba bilder med mobilen genom sidorutan. När jag kom hem lyckades jag radera den ena av dem...

Det rör sig om en 264 GLE från 1978 i den ganska ovanliga färgen Tahoe green. Den ser något bättre ut på bilden än den är i verkligheten. Sjuttiontalsvolvo (och för all del alla sjuttiotalsbilar) rostade friskt och denna har inte heller undkommit det bruna skavet. Notera upphängningen av avgasröret: silvertejp som sitter fast inne i bagaget. Bilen är dock godkänd och besiktigad, även om jag betvivlar att avgasröret satt fast så där vid besiktningstillfället.

Första årsmodellen av 260-serien, och 240-serien, var 1975. 260-serien var lyxversionen av 240-serien, liksom föregångaren 164 varit av 140-serien. Det som på utsidan skilde 260 från 240 var förutom lite extra krom (DL-utförandet fanns dock utan detta) framlyktor, grill och motorhuv. Om föregångaren 164 var försiktig i sitt i lyxbilsuttryck så var väl 260 i det närmaste anonym. En riktig folkhemslyxbil.

Under huven satt den nya så kallade PRV-motorn (eller Douvrin-motorn), en V6:a utvecklad av Peugeot, Renault och Volvo. Till en början fanns 260 som fyrdörrars sedan (264) och kombi (265). 1976 och 1977 tillverkades en liten serie tvådörrarsbilar (262) avsedd för den nordamerikanska marknaden. 1977 kom coupéversionen 262C tillverkad av Bertone med ett utseende som man antingen älskar eller hatar. 1982 lades 262C och 264 ned, men 265 tillverkades i ett begränsat antal ända till 1985 avsedda för export. Och så fanns ju såklart olika specialversioner varav den förlängda 264 TE torde vara den mest kända. Den var särskilt populär bland partipamparna i DDR och över hälften av alla, över 120 stycken, 264 TE köptes av den östtyska staten.

PRV-motorn har ett grundmurat dåligt rykte och många är de 264:or som fått V6-motorn utbytt mot en Volvofyra (eller ibland en smallblock V8), men exemplaret i detta inlägg verkar ha originalets B27E kvar under huven. Om den var mycket sämre än andra motorer, eller om den bara missköttes av ägarna som var vana vid Volvos vanliga skottsäkra motorer som tålde det mesta, låter jag vara osagt.

Den 21 augusti i år fyllde faktiskt Volvos 200-serie 40 år. Det var då, efter industrisemestern, som den presenterades för pressen. 200-serien är Volvos hittills mest tillverkade modell med 2 685 171 exemplar av 240 och 177 402 exemplar av 260. Totalt byggdes 2 862 573 exemplar mellan 1974 och 1993.

Citroën GaSsAr sig i solen

Idag stillas nyfikenheten för er som velat veta mer om den bil som agerat rubrikbakgrund sen Bilspanarens återuppståndelse för några veckor sen. Och nu upptäcker ni också att jag fuskat lite i rubrikbilden och bytt färg på Peugeot 307:an. Jag tyckte att den i originalfärgen tog för mycket uppmärksamhet från huvudmotivet.

För två år sedan skrev jag ett inlägg där jag funnit en fälg i skogen som jag inte
lyckades identifiera. Jag ser nu att jag funnit svaret. Du kan läsa inlägget här.

Det rör sig om en ljusblå Citroën GSA Special som låg och solade sig i stadsdelen Luthagen i Uppsala när bilden togs för en månad sedan. Det är en 1984 års modell, den näst sista årsmodellen i Sverige. Bleu Camargue är den enda ljusblå Citroënkulör jag kan och därför gissar jag att den är i den färgen. Citronister där ute får ryta till om det är fel. Special i modellnamnet betyder på Citroënspråk att det rör sig om det enklaste utförandet. Precis som med alla andra äldre Citroënmodeller så spelar ett simpelt utförande dock sällan någon roll då formgivning och kluriga lösningar i sig drar blickarna till sig.

Någon närmare granskning av bilen hanns inte med, men den såg relativt rostfri ut, men med lite skavanker så klart. Med lite puts skulle det bli ett riktigt bra exemplar. Vid senaste besiktningen hade den rullat drygt 12000 mil, vilket känns i paritet med skicket.

För att redogöra för modellen GSA får vi gå tillbaka till 1970 då Citroën GS presenterades (som 1971 års modell). Modellen blev populär och vann också utmärkelsen årets bil 1971.

Citroëns modellutbud hade länge haft en stor lucka mellan modellerna 2CV/Dyane och ID/DS där konkurrenterna hade fritt spelrum. Med GS gav sig Citroën in i kampen med fräck design och avancerad teknik som vapen. Trots att den såg ut som en halvkombi var den inte det, utan det var en sedan, Berline på franska, med en konventionell baklucka under den sluttande bakrutan. Det fanns också en Break, det vill säga kombi. Det som många säkert förknippar med modellen förutom boxermotorn och den gashydrauliska fjädringen är nog hastighetsmätaren av badrumsvågstyp. Vanliga mätare kom dock 1977. Någon minns säkert också att den under en kort period och i endast 847 exemplar tillverkades med wankelmotor, kallad Birotor, och att dessa sedan återkallades av Citroën.

Satelliter, enekrad ratt, radio mellan stolarna. Här är inget som vanligt.

GSA var en vidareutveckling av GS och presenterades 1980. GSA fick en baklucka av halvkombityp och nu var badrumsmätarna tillbaka parat med en avancerad instrumentering i övrigt. Konventionella spakar vid ratten saknades. Alla dessa funktioner fanns samlade i två klumpar, så kallade "satelliter", på var sin sida om ratten. Du kan se dem på bilden ovan. 1986 lades modellen ned, men då hade redan ersättaren BX funnits i tre år.

Visst är den tjusig? Klart jag ska behålla den. Ett tag till åtminstone...

Jag skrev i ett tidigare inlägg att min Saab 900 turbo nu var till salu. Det var en smula överdrivet sett så här i backspegeln. Efter att jag bestämt mig tvättade jag den och tog lite bilder till en annons. Sen körde jag en tur, en varm sensommarkväll, ensam på små krokiga asfalterade vägar på den uppländska landsbygden och då kändes det inte lika självklart längre. Att sälja en entusiastbil på hösten är kanske inte heller en så bra idé. Dessutom fortsätter oturen som jag också berättade om. I lördags upptäckte jag att någon försökt bryta upp förardörren, men misslyckats med plåt- och lackskador som följd. Inga stora skador, men det stör en i övrigt fin bil. Nu känner jag att jag vill behålla bilen tills oturen är bruten!

Intressant Isuzu på Icaparkeringen

För en månad sedan skulle vi handla på Ica Maxi i Uppsala. Plötsligt fick jag syn på en liten röd bil och rusade ifrån familjen som är på väg in på den stora affären. Jag langade upp mobilen och lyckades knäppa några bilder på en inte så gammal, men riktigt rar ärta.

Bilen är en Isuzu Gemini och det var inte igår jag såg en sådan. Årsmodellen är 1989 och beteckningen är LJ 1.5. Den såg blank och fin ut och automatväxlad var den också. En liten japansk bil med automatlåda är en typisk pensionärsbil, och paret i bilen såg äldre ut, åtminstone medelålders. Pensionärsbil eller ej, så har jag alltid tyckte att den sett lite tuff ut med sin hungriga front.

Gemeni av denna generation var en riktig världsbil. Den kunde heta saker som Isuzu I-Mark, Pontiac Sunburst, Geo Spectrum, Chevrolet Spectrum, Chevrolet Gemeni eller Holden Gemeni beroende på årsmodell, utförande eller marknad den såldes på. Föregångare var Isuzu Bellett Gemeni från 1974 som var en riktigt riktig världsbil. Den byggde på GM:s "T-plattform" och delade kaross med exempelvis Opel Kadett C och Vauxhall Chevette. Jag har skrivit mer om den i ett tidigare inlägg som du kan läsa här. Med den nya Gemenin bytte GM taktik. Istället för att tillverka en bil med samma grunddesign i flera världsdelar och länder koncentrerade man tillverkningen av Gemeni till Japan och anpassade bilarna där för olika marknader. Till den nya Gemenin togs en ny framhjulsdriven plattform fram.

Den nya Gemenin introducerades som 1985 års modell. Designen stod Giorgetto Giugiaro för som också ritat den snygga Isuzu Piazza, baserad på gamla bakhjulsdrivna Geminin. GM gjorde dock en del ändringar i designen utom Giugiaros vetskap innan presentationen. Giugiaro tog det som en förolämpning och sa upp samarbetet med Isuzu. Först 10 år efter modellens nedläggning erkände Giugiaro att han var mannen bakom formen.

Ungefär så här såg alla bilder ut innan jag beskar dem...

1987 fick bilen en ansiktslyftning med en ny, aggressivare front och det var då den också började säljas i Sverige. Hur många det blev vet jag inte, men det kan inte finnas så många kvar idag. Isuzu var dock en av de japanska pionjärerna på den svenska marknaden. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.

En ovanligt vanlig ovanlig Volvo

I somras bodde vi på hotell i Klövsjö när vi var och vandrade i Jämtlandsfjällen. Till min stora glädje fann jag där en Volvo 740 GL från 1985 att fotografera.

Jaha? En 740 med fånig spoiler och fula hjulsidor från Biltema? Hur kan den på något sätt vara intressant? Ja, det kan man fråga sig. Men, det är nämligen så att det är den enda årsmodellen i Sverige av Volvo 740 GL med den tidiga typen av emblem i kursiv stil. Årsmodellen känns också igen på 14-tums stålfälgar med kromad navkapsel, även om detta exemplar saknade dessa.

Mycket nöjd över mitt fynd började jag smått skryta över det i en bilnördig Facebookgrupp jag är ganska aktiv i. Gott så. Efter Klövsjö åkte vi till Umeå och på vägen söderöver  igen övernattade vi på hotell Knaust i Sundsvall. Vad tror du nu att jag får se på morgonen när jag kommer ut ur hotellet? Jo, en 740 GL från 1985! Här med de rätta fälgarna synliga. Hm, den kanske inte är så ovanlig ändå.

På väg från Sundsvall stannade vi till för att bada i Sörfjärden utanför Gnarp. Och vad får jag se där? Ja, du har förstått det redan, en Volvo 740 GL från 1985! Nu känns det inte så storslaget längre. Uppenbarligen är Volvo 740 GL av 1985 års modell med kursiva emblem vanlig. Detta inlägg som skulle vara ett storslaget "Titta, vad jag hittade" blev inte så storslaget. Det bidde en tumme liksom.

Hur är det då med den bil som kanske känns som Sveriges vanligaste, fastän den såklart inte är det. Volvo 740 introducerades 1984 som en fyrcylindrig och enklare variant av 760, som lanserats 1982. I Sverige såldes bara 740 som GLE det första året, men året efter började även GL säljas. Den var enklare i utförandet och hade förgasarmotor på 112 hästar, kallad B230A. Året efter kom de mer traditionellt kantiga emblemen och till fälgarna kom heltäckande hjulsidor. Jag har skrivit om Volvo 740 i tidigare inlägg som du kan läsa här.