Svampbob fyrkant och två gröna

Idag blir det åter några modeller av Volvos 140-serie. På långfredagen publicerade jag ett inlägg med inte mindre än fem Volvo 140. Idag blir det tre till, alla i trevliga sjuttiotalsfärger.

Som du ser på översta bilden har jag inte kluddat till hela registreringsnumret som jag brukar göra. Anledningen är så klart att inläggsrubriken blir roligare så. (Svampbob fyrkant är en amerikansk animerad serie om en tvättsvamp om du inte visste det.) Bilen är en safarigul Volvo 145 från 1970 i småslitet skick med breddade plåtfälgar från en nyare DL och sänkt framvagn.

Nästa bil stod bara en femtiotal meter från den gula. Det är en oceangrön 144 DL från 1972 i ganska fint skick. Fälgarna bak är lite bredare än fram. Kanske är fälgarna bak från Volvo 164 som hade en halv tum bredare fälgar? Undrar om ägaren tänkt på det? 1972 kunde man välja två motoralternativ till sin DL: B20A med 90 hästar eller B20D med 110. Att denna bil har det senare motoralternativet ser man på emblemet på framskärmen där det står "110" mot blå bakgrund. Bilen har gått 33 000 mil och har haft 19 ägare vilket inte brukar vara bra för bilens skick, men denna verkar vara ett undantag.

I kontrast till detta står den sista bilen, en cypressgrön 142 DL från 1972 som jag hittade ett par dagar senare. Skicket verkar likna den ovan men skillnaden är att den gått 38 500 mil. Och så har den haft en ägare. En! 1! Efter snart 40 år borde bil och ägare var oskiljaktiga. Även om man inte är det minsta bilintresserad borde man väl ändå förstå i detta fall att man som bilägare kan ha känslor för sin bil?

Åh, det känns alltid i kroppen när jag hittar en enägarbil. Jag blir lite uppspelt och fånigt glad. Min omgivning tycker säkert att det är trevligt att jag är glad, men om de visste vad det beror på kanske de inte skulle vara så förstående...