En del bilar gäckar en bilspanare. De dyker plötsligt upp i trafikvimlet när det inte finns någon möjlighet att fotografera. Sen försvinner de lika snabbt för att sedan dyka upp vid ett annat olämpligt tillfälle. Om jag har tur dyker den sedan upp på en parkeringsplats någonstans där den lätt kan fångas på bild. Ibland kräver det lite spaningsarbete som gör att jag till slut lyckas ringa in var den ungefär hör hemma så jag kan åka dit och spana. Efter att jag startat den här bloggen är det svårt att dölja mitt intresse, min sjukdom eller vad man nu vill kalla det. Därför har det nu blivit så att flera vänner rapporterar vad de sett, vilket bidrar till att jag kan ringa in intressanta objekt.
Bilen i dagens inlägg har jag jagat runt efter sen i april. Efter tips från vännen Anders, som även bidragit med en del bilder här på bloggen, började jag skanna av ett område som lämpligt nog ligger mellan hemmet och jobbet. Ja, om jag tar en annorlunda väg alltså. Så en dag förra veckan när jag för ovanlighetens skull passerade platsen vid lunchtid stod den där på den plats som Anders sett den tidigare. Tack, Anders!
Bilen är Mazda 323 från 1979 i brukskick och helrätt kulör. Den är inne på sin femte ägare och miltalet anges till knappt 3 500, men lägg till en etta eller tvåa så har vi nog den rätta körsträckan. Liksom de flesta andra japanska sjuttiotalare börjar denna generation bakhjulsdrivna Mazda 323 bli ovanliga. När jag var liten i början av åttiotalet hade våra grannar en orange BMW 2002 som de bytte mot sådan här Mazda 323, fast den var guldmetallic. Jag minns att jag tyckte det var ett nedköp redan då. Roligare var det när de skaffade en andrabil, en knallgul Renault 4L. Hur som helst minns jag dem alla, vare sig de var roliga eller tråkiga.
Detta är den första generationens Mazda 323 som tillverkades mellan 1977 och 1980. Mazda 323 skrev jag om rätt tidigt här på bloggen även om bilderna då visade andra generationens 323 som fanns mellan 1981 och 1984. Du kan läsa inlägget här. I hemlandet Japan hette 323 istället Familia och i Nordamerika, där modellnamn bestående av sifferbeteckningar inte verkar vara populärt, hette den GLC. Det stod för det säkert sanna men smått fåniga påståendet Great Little Car.
Känslan att ha funnit en länge eftersökt bil är lätt euforisk. Ett svårfångat byte skapar mer spänning än ett lätt. Efteråt infinner sig emellertid även en viss tomhet när sökandet är över och bytet är nedlagt. Själva sökandet är ju en del av tjusningen.
Som tur finns det fler gäckande bilar där ute. Till exempel har jag flera gånger sett en vit Toyota Corolla Liftback från början av åttiotalet vid det rödljus som jag passerar nästan varje dag. Den vore väldigt kul att få på bild. Och så har jag sett en grön Fiat 128 köra omkring här i kvarteren. Och tisdags såg jag en Opel Kadett C Caravan med gula varselljus rulla förbi på avstånd. Den hade jag inte sett förut. Tänk att få den på bild! Och igår såg jag en...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar