Originalbilar med originalägare

En del byter bil lika ofta som en andra byter kalsonger. Jag har sett mig själv som en ganska trogen bilägare som har svårt att skilja mig från min bil.Jag betraktar min bil inte bara som en kär ägodel och utan också nästan som en god vän. Nu har jag dock efter stor vånda lagt ut en säljannons på Blocket. Jag har väl blivit lite sugen på något annat och efter ett säkert ganska billigt men för mig dyrt kopplingsbyte vore det bra om det var någon lite billigare bil. Trots detta är jag motvillig och från det att jag tog beslutet till det att jag lade ut annonsen höjdes priset flera tusenlappar. Det blev ingalunda ett orimligt pris men intresset har varit ganska svalt hittills och det kan jag stå ut med.

Det finns emellertid de bilägare som på riktigt kan kallas för trogna. Förra måndagen hade jag ett inlägg med bara coupéer men dagens tema är enägarbilar. Få saker kittlar en bilnörds sinnen som en originalbil med originalägare. Bilar där ägarens existens växt samman med bilens, eller tvärtom om du vill. Ett strävsamt par i vått och torrt där man litar på varandra trots en del nycker från den enes eller andres håll. Några av dessa sällsynta och eftertraktade enägarbilar har varit med på bloggen tidigare: Volvo 142 -72, Volkswagen Golf -76, Saab 99 -78, Opel Kadett -81, Saab 9000 -88 och Volvo 240 -93. Idag fyller jag på med fyra till.

Vi börjar med den äldsta bilen som smått imponerande nog är från 1961! Bilen är dovhjortsbrun Volvo PV 544 i skapligt bruksskick men som berövats sina navkapslar. Den har alltså haft samma ägare i femtio år! Tanken svindlar och frågorna hopar sig: Vad gör att man håller fast vid en bil så länge? Har det varit ägarens enda bil under dessa år? Brukar ägaren bilen fortfarande? Bilden togs av den flitige bilspanaren Mikael i Sandviken. Volvo PV 544 var en av de första bilarna som var med på bloggen och då rörde det sig om en Favorit från 1964.

Detta är en PV 544 C, alltså den tredje varianten av 544 sen introduktionen 1958. Beteckningen var då således 544 A. Den stora nyheten för 544 C var den nya större B18-motorn och i grillen ser du emblem för detta. En annan nyhet var 12-volts elsystem. Kanske gjorde dessa nyheter bilen så användarvänlig att förhållandet mellan ägare och bil fortfarande håller?

Nästa bild tog jag själv när jag i somras då jag befann mig i Motala och bland annat hittade en fin Ford Sierra. Plötsligt passerade en riktig japansk sjuttiotalsbil mig, något jag länge sökt! Innan jag fått fram kameran, naturligtvis med fel objektiv, var det nästan för sent - men jag fick den! Visserligen syns den knappt men med lite beskärning av bilden kan man i alla fall se vad det är för något.

Bilen är en Mazda 818 från 1976 som berövats bakre kofångaren men däremot begåvats med ett rejält backljus. Den har alltså haft en ägare i 35 år och har under alla år alltid varit i trafik vilket resulterat i ett miltal på knappt 36 500 mil. Imponerande av en bil som av många ansågs självförstörande efter bara några år.

Mazda 818 tillverkades mellan 1972 och 1978. Den fanns som sedan, kombi och coupé. Det har ju blivit något av en följetång att förklara Mazdas modellnamn nu efter att på kort tid både ha haft en RX-5 och en 929 med på bloggen. 818 är inget undantag. I hemlandet Japan hette den Grand Familia och på vissa exportmarknader i Asien och Oceanien hette den 808. Coupémodellen hette i hemlandet Savanna. Coupén kunde även fås med Wankelmotor och just den varianten hette på exportmarknaden RX-3. Glasklart!

Nästa bil är från 1980 och har således haft samma ägare i 31 år. Det är Volvo 343 GL som ser ut så där som en 31 år gammal enägarbil förväntas se ut: originalutförande, rostfri men med små skavanker, många gånger uppkomna på grund av förarens allt högre ålder och försämrade förmåga att framföra sitt fordon. Miltalet anges till knappt 7 000.

Volvo 343 lanserades 1976 och var den första modell som utvecklats av dotterbolaget i Born. Bilen togs fram för att bli Daf 77 men efter att Volvo köpt upp den nederländska biltillverkaren döptes den om. Det är nu ingen unik händelse utan det har flera gånger hänt att en biltillverkare blivit uppköpt just när de håller på att utveckla en ny modell, kanske den modell som var tänkt att rädda det krisdrabbade företaget. Ett äldre exempel än Volvon är NSU K70 som blev Volkswagen K70. Ett nyare exempel är Talbot Arizona som blev Peugeot 309, även om Peugeot då redan ägt bilmärket sedan 1979.

Volvos 343, eller Remjohan som den kom att kallas på grund av att den ärvt den remdrivna steglösa automatlådan Variomatic från Daf, kom väl på grund av Dafbakgrunden aldrig att betraktas som en riktig Volvo. Det hindrade dock inte Volvo från att tillverka 300-serien i ett otal varianter ända fram till 1991. Om det var Variomaticlådan som lockade många äldre köpare till modellen vet jag inte men 300-serien uppfattas av många som gubbilarnas gubbil. Så småningom kom också manuella växellådor och det är en sådan som sitter i denna bil.

Den sista bilen är det återigen Mikael i Sandviken som hittat. Den är yngst i gänget med sina 23 år och är Ford Fiesta 1,1 från 1988 som gått drygt 6 000 mil. Om det inte varit en enägarbil och ett praktexemplar hade den nog inte fått vara med på bloggen. Notera parkeringen. Likt den fina Opel Corsan jag berättat om tidigare står Fiestan på en hörnplats, förskjuten i rutan för att undvika kontakt med andra bilar. Kanske. Det kan ju också bara  ha blivit så. Ford Fiesta har jag berättat om tidigare och detta är en Mark II. Den kom 1984 och var en modifierad Mark I.

Jakten på enägarvagnarna går vidare men just nu samlar jag mig inför nästa temainlägg som du förhoppningsvis snart kan läsa här på bloggen.