torsdag 22 september 2011

Minderårig parallell till åttiotalet

Inläggen har på senare tid kretsat en hel del kring åttiotalet. Anledningen till detta är såklart att Träffpunkt 80 hölls i helgen, men nu har en viss mättnad inför årtiondet infunnit sig. Därför tänkte jag skriva om en bil som befinner sig långt från detta årtionde.

Utanför en nedlagd bensinmack och bilverkstad i Uppsala stod denna Morris Minor från 1956. Bilderna togs redan i slutet av april men jag tror att bilen kan stå kvar fortfarande. Den har varit avställd sedan 1998 och senast godkända besiktning utfördes 1995 men bilen har dock inte stått på platsen sedan dess. Tolv ägare har passerat revy. Vem av dessa som låtit lackera den gulbeige med bruna skärmar och fälgar vet jag inte. Färgkombination för tankarna till någon lyxigare trettiotalsvagn och jag tycker inte att det klär denna bil. Andra saker som inte klär bilen är att kofångarna plockats bort och sportratt har monterats. När jag ändå är igång och klagar så tycker jag små bruksbilar gör sig bäst med svarta däcksidor.

Morris Minor är en älskad bilmodell och måste väl sägas tillhöra de där folkbilarna som så många känner till, trots lägre tillverkningssiffror än för till exempel folkbilarna Volkswagen typ 1 eller Citroën 2CV. Minor var dock den första brittiska bil som tillverkades i över en miljon exemplar. Det har skrivits massor om den redan så jag försöker mig på en snabbresumé.

Den första bilen som hette Morris Minor kom 1928. Minor betyder minderårig, men kan också vara ett tillägg i namnet liknande Junior. Major används på samma sätt men motsvarar då Senior. Storebror Morris Major kom dock inte förrän 1958. Den första Minorn var en enkel bil som skulle konkurrera med succén Austin Seven. Eller enkel och enkel förresten. Från början hade Minor en motor med överliggande kamaxel innan den ersattes av en mer traditionell sidventilsmotor. 1934 ersattes Minor av Morris Eight.

1948 återuppstod Minor i en helt ny skepnad. Hjärnan bakom bilen var den geniförklarade och senare adlade bilkonstruktören Alec Issigonis som började arbetet med bilen redan under andra världskriget. Det fanns tankar om att bilen skulle få både boxermotor och framhjulsdrift men kraftöverföringen ärvdes i slutänden från föregångaren Eight, det vill säga med bakhjulsdrift och sidventilsmotor på 27 hästar. Bilen var i övrigt modern med självbärande kaross och goda köregenskaper. 1952 kom Series II med något starkare toppventilmotor och 1956 kom Minor 1000 med större motor och bättre bakaxelutväxling. Den sista större uppdateringen kom 1962 då motorn förstorades ännu lite mer och växellådan förbättrades. 1971 lades tillverkningen ned efter 1,3 miljoner tillverkade exemplar.

Bilen på bilden är en Series II. Det tar man på att den har delad framruta, liten bakruta och liggande ribbor i grillen. Motorn verkar dock ha bytts ut då Transportstyrelsen anger effekten till 48 hästkrafter. Series II hade toppventilaren på 803 kubik och 30 hästar medan 48-hästarsmotorn på 1098 kubik kom 1962. Detta är säkerligen en vanlig konvertering vilket tillsammans med annan bakaxelutväxling bör göra underverk med bilen.

Jag skrev inledningsvis att bilen befinner sig långt från åttiotalet men detta kan diskuteras. I lördags pratade jag och Fredrik Nyblad, reporter på tidningen Klassiker, om bland annat Morris Minor och åttiotalet, fast i olika sammanhang. Morris Minor kom vi in på eftersom han körde till träffen i Klassikers projektbil Gråsten, en Morris Minor från 1957. Han bekräftade det som många vittnat om tidigare: Morris Minor är trots sitt frökenaktiga utseende en riktig vägvagn! Att vi kom in på åttiotalet var väl ingen slump med tanke på träffens tema. Man kan säga mycket om åttiotalet men utmärkande sak var den ljusa synen på framtiden. Det gick bra för Sverige och få orosmoln fanns trots att Kalla kriget fortfarande pågick. När vi jämförde Morrisens årtionde, femtiotalet, med åttiotalet såg vi klara likheter. Det gick bra för Sverige och framtiden såg ljus ut, trots ett begynnande Kallt krig. Två optimistiska årtionden.

Se där, nu skrev jag om åttiotalet igen och det blir nog så då jag var minor, det vill säga minderårig, under detta årtionde. Ett barn på riktigt. Allt nytt var häftigt och fascinerade och det har satt sina spår. Barndomens åttiotalsbilar fascinerar därför fortfarande, vare sig de är vardags- och drömbilar.

2 kommentarer:

  1. den där har jag missat trots att jag åker omkring en del.
    Måste förresten köpa mig en åttiotalare eller kanske sjuttiotalare innan vintern. Eller rentav en sextiotalare och minnas den speciella doften som bilar hade i kupén på den tiden. Amazoner hade sin lukt, Saabar sin. Hundkojor hade definitivt en egen.

    SvaraRadera
  2. Fanns vid gamla macken i Sommarro, men jag är som sagt osäker om den står kvar. Det stod även Opel Blitz-lastbilar där länge.

    Jag har en fin 70-talare till salu men den får inte köras på vintern. En doftblandning av gammalt tyg, läder, galon, avgaser, olja och bensin är mumma! Jag var förresten parkeringsvakt på T80 men fick då en överdos av okatalyserade avgaser.

    SvaraRadera