Under hägg och syren

Snart börjar min semester och i slutet av nästa vecka åker jag på semester. Turen går i år till England och för att komma i rätt stämning tänkte jag att kommande inlägg skulle ha brittiskt tema. Att få se brittiska bilar ute i vardagstrafiken hör ju inte till vanligheterna, men jag har passande nog funnit några stycken.

Först ut är en Mini Moke kamouflerats med syrener (eller är det hägg?) och annat grönt. Den fotades förra veckan på nästan exakt samma plats som Mini Coopern, som jag skrev om förra året. Det är nu inte så konstigt då det är samma ägare till Moken som till Coopern.

Transportstyrelsen säger att det är en BMC Mini Moke och att årsmodellen är uppskattad till 1964. På BMC-vis såldes Mini Moke som Morris eller Austin (men på den hette även andra saker senare), men det var ingen skillnad på dem. Exemplaret på bilderna togs i trafik i Sverige första gången 2005. Jag gissar att Mini Moke aldrig såldes i Sverige som nya. Det är en spartansk modell, men detta exemplar har i alla fall fått en läderratt med Morrisemblem. Vad ruskorna i bilen ska användas till vet jag inte, men en gissning är att det är studentkörning på gång. Bilden togs nämligen på den dag då de flesta av Uppsala gymnasieskolor hade studentavslutning.

Moke ska tydligen betyda "åsna" på någon gammal dialekt och det var väl meningen att Mini Moke skulle användas som en packåsna för brittiska soldater. BMC utvecklade nämligen modellen för den brittiska militären som ansåg att de hade ett behov av ett lätt, terränggående fordon som skulle kunna landsättas med fallskärm eller, vid behov, bäras kortare sträckor. Grunden till bilen var såklart på Hundkojan, presenterad 1959. Särskilt terränggående blev nu inte Mini Moke på grund av små hjul, låg markfrigång och framhjulsdrift. En fyrhjulsdriven prototyp togs fram där en extra motor baktill drev bakhjulen, liknande den lösning som på Citroën 2CV Sahara. Fyrhjulsdriften löste dock inte den låga markfrigången. "The Twini", som den kallades, stannade på protypstadiet. Brittiska armén tackade nej till Mini Moke. De enda som visade något intresse var flottan då bilen skulle kunna användas på hangarfartyg.

BMC lät sig inte nedslås av detta utan satsade på att marknadsföra den som ett slags nyttofordon i mer civil form istället - utan terrängegenskaper. Nu blev det dock som ett nöjesfordon Mini Moke gjorde succé. Liksom exempelvis Citroën Méhari och Renault Rodeo (som jag skrev om efter min Frankrikesemester) blev de mäkta populära på soliga semesterorter. Efter några års produktion flyttades tillverkningen till Australien. 1982 flyttades tillverkningen till Portugal där modellen lades ned först 1993. Tankar på en fortsatt tillverkning fanns, men det blev inte av. Total produktion uppgick till knappt 50000 exemplar.

Ett riktigt el-ände!

Som avslutning kan jag meddela att den trilskande elhissen på Luxen nu är åtgärdad. Jag skrev ju om mitt fixande med den här. Jag var helt säker på att det var motorn som gett upp, men det visade sig vara ett kabelbrott i genomföringen till dörren. En helt ny motor och mekanism köptes dock inte i onödan för den gamla mekanismen hackar och går trögt. Vid kabelbytet upptäckte jag att kablarna till elhissar, elspeglar och centrallås var ganska spröda...

Samtal om en bil

Ibland står den där, den gamla Forden. Alltid på samma plats. Jag tror jag aldrig sett den ute i trafik, även om den säkert gör det ibland. Den står där så fint utanför det pampiga funkishuset från 1938 ritat av Uppsalas dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche. Forden är Taunus 17M, en 67:a. Karossidorna är spraymålade, framskärmarna vågiga av diverse lagningar, förardörren har en stor buckla och skärmkanten bak är inte längre en kant. Men någon tar hand om bilen, lagar den hellre än snyggt. En trotjänare. För två veckor stod den på sin plats, så jag tänkte att jag kunde passa på att ta lite bilder.

Jag börjar med några bilder från andra sidan gatan. Det här blir bra! Efter ett tag får jag se en kalufs sticka upp. Det sitter någon ihopkrupen i passagerarsätet, alldeles stilla. Väntar personen på någon? Är personen sjuk?

Jag smyger över gatan. Så här var det ju inte tänkt. Jag skulle ju bara ta några bilder och åka därifrån och nu står jag här vid en gammal bil med sjuk människa i! Personen reagerar inte på att jag går fram och ställer mig utanför bilen så jag knackar försiktigt på rutan. En man tittar knappt upp och gläntar på dörren. Han ser frisk ut. Jag känner mig lugnare och så jag frågar:
- Är det din bil?
- Jo, det är det, svarar han och tittar skeptiskt på mig.
- Den är fin.
- Jo, det finns inte så många kvar. Svårt att få tag på delar.
- Väntar du på någon?
- Nej, jag har varit på affär'n och det var så kallt så jag satte mig i bilen. Den stod ju ute så...
Han håller fortfarande dörren på glänt och möter inte riktigt min blick.
- Jaha, det var ju tur att den stod här. Har du haft bilen länge?
- Jaa, det är väl... Jag köpte den ny 1967.
Nu gläntar han lite mer på dörren. Sneglar lite på mig.
- Oj, då måste du vara nöjd! Jag ser att du gjort lite egna grejer här. Har du byggt mittkonsolen själv?
Jag pekar på en mittkonsol som kryllar av mätare, knappar och reglage. Han skiner plötsligt upp och öppnar upp dörren helt.
- Jag har gjort allt själv. Jag har haft en elfirma så jag är intresserad av det.
- Backspegeln här var speciell?
- De sitter med magneter så jag kan ta bort dem när jag ska in i garaget. Det är så trångt.
- Smart. Och karossen har du fixat lite med också?
- Jo jag försöker hålla den fin, men för tre år sen blev jag påkörd så förardörren blev bucklig. Jag ska ordna det, men det är svårt att få tag på delar.
- Får jag ta kort på bilen?
- Jaa. Eller nä, varför ska du göra det?
- Jag fotograferar gamla bilar som jag ser och jag tyckte din bil är så fin där den står.
- Nja, jag vet inte. Jag måste gå ur bilen.
- Du får gärna sitta kvar.
Han drar handen genom håret.
- Nej, jag går ut.
- Jaha, okej.
Han kliver ur bilen och stänger dörren försiktigt. Klick.
- Tomas, heter jag förresten.
- Jaha, jag heter Gunnar. Ja du kan väl ta en bild på den fina sidan. Och fram kanske.
Jag gör som han säger. Vi småpratar lite under tiden. Gunnar blir mer och mer pratsam och jag märker hur stolt Gunnar är över sin bil.
- Tack, vad kul att jag kunde ta lite foton.
- Vad gör du nu med bilderna? Jag vill inte att de hamnar på internet.
- Det skulle vara kul att visa dem...
- Nä, jag vill inte att de sprids.
- Jaha, då får det vara så. Nu måste jag åka hem till familjen.
- Ja, gör så du. Jag ska också gå in.
- Tack så mycket och hej då!
- Ja, hej du.
Han låser bildörren och går iväg. Jag knäpper en bild i smyg när han lommar iväg.

När jag kommer hem kollar jag upp bilen på Transportstyrelsen. Det visar sig att Gunnar missade besiktningen som skulle utföras den sista april. Några dagar senare cyklar jag förbi platsen igen. Bilen står på samma plats. Gunnar sitter i bilen, alldeles stilla i passagerarsätet.

Plankan som står bakom bilen är vadderad på mitten så att bilen kan ställas emot den.

Samtalet återges här ur minnet och i kortad form. Gunnar heter egentligen något annat. Gällande bilderna så hamnade jag i ett dilemma. Jag hade fått förtroendet att fota Gunnars fina bil, hans ögonsten, mot att jag inte publicerade bilderna på nätet. Efter lite rådbråkande bestämde jag mig för att bilderna jag tagit innan jag pratade med Gunnar kunde jag publicera. Bilderna har anonymiserats något för att ytterligare göra det mer okej. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta på ursäkter för att döva ett dåligt samvete är välutvecklad hos människan. Jag hoppas dock att glädjen som berättelsen om Gunnar och hans bil överväger mitt tilltag. Det är vad jag intalar mig i alla fall.

Fönsterfix i bloggträdan

Som ni märkt, och som jag tidigare varnat för, är det låg aktivitet på Bilspanaren. Jag har knäppt lite bilder, bland annat på Taunusen som nu agerar omslagsbild på bloggen, men det blir inget skrivet. Mycket på jobbet, planering av semester med bokning av diverse tåg, flyg, hyrbilar och hotell parat med en svårartad vårtrötthet gör att tiden rinner iväg.

En annan sak som tar tid är att jag fixat lite med bilen. Den korniga bilden är från igår kväll när jag i duggregn och skymningsljus gav jag mig ut på jakt för att försöka få igång Luxens strejkande elhiss i förardörren. På marken ligger mitt byte: fönsterhissmekanism och elmotor dränkta i WD40. Mekanismen piggnade till, men motorn blev det ingen snurr på. Den lilla kuggen som driver mekanismen lyckades jag inte rubba på. Jag ser mig själv som rätt okunnig och klantig då det gäller mekande så jag är ändå nöjd att jag både fick isär och ihop allt. Om ork och tid finns ska jag plocka bort allt igen och försöka plocka isär själva hissmotorn för att smörja den inuti. Det kan ju inte bli värre, eller?

På torsdag väntar äntligen ett välbehövligt oljebyte och på söndag bär det av till Trollhättan för ett besök på Saabfestivalen, årets första träff för mig och Luxen. Dessutom blir det den första märkesträffen sen jag bytte bilmärke, något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Detta är ett avsteg från bloggen bilspaningspolicy, men jag kände att jag behövde förklara min frånvaro på något sätt. Den som väntar på något gott, får därför vänta lite till.

Toyotatvillingarna

Den 27 mars fann jag till min stora glädje en tvådörrars Toyota Corolla DX från 1981 i Uppsala. Det ser man ju inte varje dag. Jag fotograferade och åkte hem. När jag kom hem kollade jag min mejl och hade då fått några bilder från bilspanaren Mikael i Örebro. Han hade nämligen samma dag funnit och fotograferat en tvådörrars Toyota Corolla DX från 1981! Vad är sannolikheten att vi på samma dag fotograferade var sitt exemplar av denna utskrotningshotade art?

Förutom färgen är de alltså helt lika. Och bilarnas skick är också förvånansvärt lika, även om Örebrobilen verkar var lite rostigare. Ett nästan ruskigt sammanträffande! Nåväl, i och med detta inlägg återförenar jag Toyotatvillingarna, om än enbart i digital form

Den silverfärgade Corollan fotograferade jag i stadsdelen Salabacke utanför en snygg gammal affärslokal vars utseende skäms lite av alltför mycket annonsering i skyltfönstren och vars nya fasad förstört proportionerna något. Men tittar man under finns den forna skönheten kvar, precis så som bör betrakta Corollan.

Den har haft blott tre ägare och ska ha gått drygt 21000 mil vid senaste besiktningen.

Den bruna, eller vad man ska kalla färgen (kopparmetallic kanske?), Corollan fotograferades av Mikael någonstans i Örebro. Den har haft sju ägare och ska ha rullat knappt 9000 mil vid senaste besiktningen. Det låter lite lite.

Denna generation Toyota Corolla kallas för 70-serien eller E70 den har tidigare varit med på bloggen i form av den fräsiga Liftbackmodellen. 

Ett minne jag har gällande en Toyota Corolla av denna generation är från en nyårsafton i slutet, eller om det var i mitten, av nittiotalet. Jag och några kompisar skulle till en fest i en hyrd stuga ute i skogen och vi fick skjuts dit av min kompis syster i deras mammas silverfärgade, som vid det här laget mest var mattgrå, Toyota Corolla kombi. Det skulle nog inte vara ett så starkt minne om det vore för att jag är en bilnörd och att defrostern inte funkade. Fuktigt vinterväder parat med ett gäng festsugna och nyduschade ungdomar gjorde allt för att rutorna skulle imma igen. Hela tiden. Jonas torkade medan systern körde. Vi kom fram i alla fall och jag vet med säkerhet att systern kom hem, jag gratulerade henne på hennes fyrtioårsdag häromdagen nämligen, men om hon kom hem på ett säkert sätt, det betvivlar jag.

Djupfryst Duett

Det är lite dött på Bilspanaren nu. Eftersom jag är lärare och terminen börjar närma sig slutet har jag gott om arbete, men inte så mycket tid och ork över till annat. För att bloggen inte ska dö ut helt under denna period så försöker jag ändå servera något inlägg. Och nu är hög tid att presentera den Volvo Duett som agerat rubrikbil i någon månad och som snart kommer att bytas ut.

Duetten fotograferades i början av januari vilket förklarar varför den ser djupfryst ut. Jag har varit strax intill denna plats tidigare men då lyckats missa Duetten. På parkeringen intill står nämligen den PV från 1958 jag berättat om tidigare, den har endast haft en ägare! Om Transportstyrelsens uppgifter stämmer, vill säga. Med en så här gammal bil kan det kanske hända att ägarlistan inte är komplett och digitaliserad.

Duetten, eller Volvo P210, är en 67:a som haft sex ägare. Den ser långtidsparkerad ut, men besiktigades faktiskt utan anmärkning i november. Lackeringen har någon egenhändigt komponerat, men ser väl ut att vara okej. Underarbetet har dock gjort uppror för karossen spricker upp på de mest känsliga ställena. Ett solskydd över vindrutan, en så kallad gangsterkeps, är extra utrustning. När jag tittar på bilderna ser någon på taket som jag inte vet vad det är. En fot till en antenn, radiomast eller taksökare kanske?

Volvo Duett har jag berättat om tidigare, bland annat här. De här Duetten kan väl räknas till kategorin trotjänare-Duetter, sådana som rullar och älskas av sina ägare, men där funktion går före skick. Just detta exemplar utmärker sig dock med att vara i originalutförande.

Duetter lär dyka upp på bloggen igen för trots att de inte tillverkats på över 45 år så rullar fortfarande många exemplar. Både fina och fula, men alltid älskade.

Going up the Country

Om du tröttnat på inlägg om Volkswagen Golf II så kan jag trösta dig med att jag inte tänkt skriva så mycket mer om den. Förutom idag då. Och rubriken är som tidigare en låttitel, denna gång Canned Heats gamla hit.

Golf Country har jag skrivit om tidigare. Bilden där var väl inte den bästa, men i kommentarerna till det inlägget fick jag tips om en Country i stående Uppsala, så jag tänkte att jag kunde fixa lite bättre bilder. När jag väl begav mig dit fann jag den fina Citroën AX:en jag berättat om tidigare.

Denna Tysklandsregistrerade Country ser ut att vara i ett mycket fint skick. Alla dekaler som visar att detta minsann inte är en vanlig Golf (som om det skulle behövas) sitter på plats. Det är ju inte så snyggt, men lite kul såklart. Hjulen ser lite små ut och bör inte ha suttit på bilen från början, utan verkar komma från en vanlig Golf II.

Inläggstakten på bloggen är låg just nu och jag är rädd att det kommer att vara än mer sporadiskt ett tag framöver. När vi går in i maj månad börjar den kanske tuffaste perioden i mitt jobb och då finns inte så mycket tid och kraft över. Min förhoppning är dock att detta kommer tillbaka och att jag kan vara lite mer aktiv i bloggandet.

Av nummerskylten kan man utläsa att Golfen är hemmahörande
i Barnim i Brandeburg i östra Tyskland.

Then we take Manhattan...

Att detta inlägg skulle handla om Golf Manhattan kom säkert inte som en överraskning för dem som läste detta förra inlägget om Golf Memphis. Eftersom jag gjorde så blev min tänkta rubrik, First we take Manhattan, helt fel. Nu blev det istället en parafras på Leonard Cohens text istället. Hur som helst, här är är i alla fall ett inlägg om Golf Manhattan.

Golf Manhattan var en specialare som såldes i Sverige 1989-90. Eftersom det är specialmodell har den såklart stripes och dekaler som deklarerar att det minsann är något speciellt med den här i övrigt vanliga bilen. Färgerna var begränsade till svart, vit, röd eller blåmetallic. Liksom Memphis hade den bland annat skärmbreddare och stötfångare i svart. Stålfälgarna var desamma som på Memphis men här var de grå, hade en kapsel samt fälgring. Snyggt. På insidan var det också lite specialklädsel, GTI-ratt samt höj- och sänkbar stol.

Den blå bilen fotade jag i Svartbäcken i slutet av mars och den röda en sen kväll i Söderhamn i mitten av februari. Årsmodellen är 1989 på båda och skicket på bilarna verkar vara jämbördigt, men om Transportstyrelsens uppgift stämmer så skiljer det 30000 mil mellan dem! Den röda har rullat knappt 10000 och den blå knappt 40000.

Några teorier om varför modellen heter Manhattan kommer jag inte ens att försöka mig på. Det jag kan berätta att jag mötte en svart Manhattan när jag cyklade hem från jobbet. Tyvärr hade jag ingen kamera redo, men ser jag den igen hoppas jag att jag är beredd. Jag såg också en Jetta Pacific för inte så länge sedan, motsvarande modell av Jetta kan man säga, men även där missade jag tillfället. Jakten går vidare!