Ny medlem i 30-klubben

När bilar blir 30 år belönas de med skattefrihet och besiktning vartannat år och i år är det 1981 års modeller som välkomnas in i 30-klubben. En av dessa bilar är denna Ford Escort 1,6 Ghia i snyggt grön metallic. Ghia är ett italienska designföretag som ägs av Ford. Ghias mest kända design är nog Volkswagen Karmann Ghia. 1973 började Ford använda namnet som benämning på den högsta utrustningsnivån på sina modeller. Att Escorten på bilden är en Ghia ser man på att den har lite extra kromlister och Ghiaemblem på framskärmarna.

Bilen på bilden har stått här ett tag och besiktningen gick ut för ett år sedan. Lite rost och en krockskada baktill gör att den ser lite sorglig ut. Dessutom är Fordmärket på bakluckan borta. Har det fallit bort eller blivit en stolt trofé för någon illvillig person? Det som inte syns på bilden är att den har en hemsk gul överdragsklädsel. Frågan är om den döljer en fin eller ful originalklädsel? Hur som helst så befinner sig den här bilen i farozonen. Kommer ägaren göra bilen klar för trafik igen eller kommer den att rulla till de sälla jaktmarkerna? Dags att rädda en Ford igen?

Ford Escort i just denna skepnad debuterade just som 1981 års modell. Den blev moderiktigt kantig och var den första Escorten med framhjulsdrift. På Fordspråk kallas den Mk III (Mark 3) då det är den tredje generationen. Första generationens Escort (Mk I) debuterade 1968 och var en gemensam modell för brittiska och tyska Ford. Mk I har figurerat här på bloggen tidigare i förklädd form. När den täcks av till våren lovar jag att visa jag mer.

Frågan är om man ska vara glad om den här bilen överlever? Bör man inte tänka på miljön istället för på 30 år gamla Fordar? Nya bilar släpper ut betydligt renare avgaser än den här gamla Forden. Min egen Volvo 164 drar till exempel aldrig under en liter milen och måste ha blyersättning i bensinen. Katalysator? Skulle inte tro det. Ett riktigt miljösvin! Är det över huvud taget försvarbart? Betänk då vilka resurser som går åt att producera en ny bil och särskilt då en bil som är proppad med t ex litiumjonbatterier. Läs och begrunda hur Felix på den läsvärda bloggen Biltrafik resonerar om detta med miljöbilar.

Jag kan väl lägga till att jag inte tycker att alla borde köra omkring i 30 år gamla bilar, men man bör ju se saken ur olika perspektiv. Så här gamla bilar körs ju inte särskilt mycket. Och vill man kompensera att man kör ett gammalt miljösvin kan man ju försöka tänka på sin livsstil i övrigt. Jag själv undviker till exempel flyget, åker ofta tåg och saknar bruksbil, även om jag anar att jag snart kan behöva en familjebil. En modern, säker, miljövänlig och tråkig.

Vill du läsa om andra som kvalificerat sig för 30-klubben? Tidningen Klassiker har uppmärksammat några nyblivna 30-åringar här.

Altima Thule

Nu kommer ytterligare ett inlägg i serien "Svenskamerikaner". Tidigare inlägg handlade om Galant samt om Passat och Camry. Bilen på bilden är Nissan Altima som jag inte tänker skriva så mycket om då det är en modern och tråkig bil. Jag glömde till och med kolla upp registreringsnumret innan jag suddade ut det. Jag minns dock att det började på T och den bokstaven fick bilar som registrerades i Sverige från november 2001 till februari 2003. Årsmodellen är emellertid -98 eller -99. Varför ägnar jag ändå den här bilen utrymme? Jo för att det är en ovanlig bil i Sverige då modellen inte såldes ny här.

Ultima Thule är ett begrepp i grekisk mytologi som betecknar en plats längst norrut (eller västerut men då faller min vitsiga rubrik). Hur denna Altima hamnat här i norr är för mig okänt, men det jag kan säga är att den är av den andra generationens Altima och att den är byggd i USA och även avsedd för den amerikanska marknaden. Den är också designad i USA och på tal om design så kan man notera att modellnamnet är väl exponerat i mitten på bakluckan som ju är populärt på USA-modeller. För övrigt känns det rätt identitetslös i formen. Tråkig, kan man väl säga också. Och visst är bilen rätt ful sedd snett bakifrån?

Trotjänare i folksjälen

Vissa bilar bär tydliga spår av hur de har använts. Den Volvo Amazon från 1968 som jag fotade i början av november är vad jag kallar för en "trotjänare". Den har inte vårdats så ömt att den knappt rullat något och i stort sett ser ny ut (det är ju sådana som vi gammelbilsfantaster ofta vill lägga vantarna på), men heller inte brukats så hårt att den är skrotfärdig. Den har haft tre ägare men miltalet är okänt. Transportstyrelsen säger 1400 mil, men vi får räkna med att kilometerräknaren börjat om vid 10 000 mil åtminstone två gånger. Visst verkar bilen ha levt hårt, men den rullar också året runt i ur och skur.

Att den används året runt har också lett till att den fått en del utrustning för att den ska bli mer praktisk, bekväm eller helt enkelt fungera, inte för att den ska se tuff ut eller vara i originalskick. Baktill sitter såklart en dragkrok. Framtill sitter rejäla extraljus som inte valts för att de ska vara tidsenliga utan mer praktiska. Vidare ser vi ett par gula kantiga varselljus. När halvljuslagen kom i Sverige på 70-talet var det många som monterade många dessa ljus som fick användas istället för halvljus. Amazonen har dock standardmonterade varselljus intill körriktningsvisaren. Inne i kupén noteras modifieringar som rullbälten fram (istället för fasta) och bak (endast 1970 års modell hade bälten bak och de var fasta), nackstöd på framstolarna (kom också på 1970 års modell), nackstöd i baksätet (från en senare Volvomodell) och extra bromsljus i bakrutan. Till sist noteras ytterbackspeglar från en Volvo tidig Volvo 240 (ja eller 260 eller sen 140 eller 164 om man ska vara petig, och det kan jag ju tillåta mig här).

Hur som helst presenterades Volvo Amazon som 1957 års modell. Namnet Amazon anspelar väl på att bilen ansågs vacker som en amason, det vill säga de krigiska kvinnorna i grekisk mytologi som i överförd betydelse används för att beteckna en vacker och yppig kvinna. Ett "bombnedslag" helt enkelt. Jämfört med den kutryggiga och bulliga PV:n är den åtminstone betydligt mer smäcker. Namnet Amazon användes bara på den nordiska marknaden då mopedtillverkaren Kreidler hade patent på namnet. På andra marknader fick den sifferbeteckning istället. I utförande på bilden heter den Volvo 121, vilket också står på emblemet på framskärmen. Sista Amazonen tillverkades 1970.

För många svenskar, både ägare och utomstående, är nog Amazonen den ultimata veteranbilen nummer ett. Svenska Amazonklubben bildades redan 1980 då många bilar fortfarande användes som bruksbilar. Den som varit på veteranbilsträffar vet att det kryllar av (nåja) Amazoner, men ingen verkar tröttna på dem för det. Den sitter på något sätt rotad i folksjälen. Det kan man stå ut med.

Lite nytt under solen

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg noterar kanske att bilden i bloggrubriken ändrats. Eftersom Volvo figurerat i flest antal spaningar på denna blogg, vilket ju inte är så konstigt då det länge varit Sveriges bäst säljande bilmärke, ville jag bryta märkets dominans lite genom att byta bort bilden (som ju visade en rad Volvomodeller). Nu visar den amerikanska bilar från 50- och 60-talet. Bilden är tagen i New York. Du kanske känner igen den från en tidigare spaning. Jag tycker att det avspeglar innehållet i bloggen ganska dåligt, men dt får duga tills jag tar den ultimata bilden! Vad det nu kan bli.

Sicken Simca! Åh förlåt, Talbot.

I helgen var jag i Kungliga huvudstaden där vädret var deprimerande med snö, regn och snöblandat regn. Det gjorde dock inget! För vid isen i Vasaparken hittade jag nämligen en Simca - eller Talbot som den faktiskt heter. Klart man blir glad, för när såg du en senast?

Bilen tillhörde mannen som stod och sålde brända mandlar intill isen. Han sa att köpte bilen för ungefär ett år sedan på Gotland. Hans tidigare bil var också en Simca. "Den bästa bilen man kan ha" enligt honom själv. Sen hann vi inte prata så mycket innan hugande mandelspekulanter dök upp.

Han tyckte förresten också att hans bil var ett förvånansvärt bra skick. Och så kan det väl vara. Det beror ju på vad man jämför med. Hur som helst så har ju bilen uppenbart en del rost men det kanske är så farligt ändå. Uppenbarligen är plåtskarven ovanför bakre hjulhusen en vek punkt för där rostar det på båda sidorna. Reservdäcket är fastspänt på bakre delen av taket - tufft! Någon har någon gång monterat en så kallad "skyport", en taklucka i glas som var populär på 80-talet. Bakrutorna verkar ha "tonats" - med svart målarfärg!

Vad är det då för bil? En Talbot 1100 Pickup från 1983 enligt Transportstyrelsen, men det är väl snarare en skåpbil? Denna tvåsitsiga transportmodell, som också fanns som pickup med öppet flak, heter egentligen VF och tillverkades 1973-85. Det står för "Voiture Fourgonette" vilket ungefär betyder skåpbil. Fast på franska. Mer kända skåpbilar är kanske Renault 4 Fourgonette (kallad "apambulans") och Citroën 2CV Fourgonette. I Sverige marknadsfördes bilen som Simca "Fixaren". Om den efter namnbytet till Talbot också kallades Fixaren vet jag inte. Simca 1100 som vanlig personbil presenterades 1967 (jag har tidigare haft med en  sådan som leksaksbil) och tillverkades fram till 1981. Från 1979 hette den Talbot 1100.

Ja, namnbytet ja. Jag ska försöka förklara det kortfattat. Simca expanderade under 50-talet och bland annat köpte man Ford France 1954 och lyxbilstillverkaren Talbot-Lago 1958 och fick då varumärket Talbot. Under 60-talet köpte Chrysler upp franska Simca och brittiska Rootes (med bilmärken som Hillman och Sunbeam). Dessa båda lade grunden till Chryslers Europasatsning. Koncernen, som fick namnet Chrysler Europe, drogs dock med förluster och 1978 såldes den till PSA-koncernen (Peugeot och Citroën) som beslutade att döpa alla märken i koncernen till Talbot. Hängde ni med?

Ensam enägarbil

I närheten av mitt första boende i Uppsala minns jag att det stod en till synes långtidsparkerad Golf av den första generationen. Det var 1996. Jag chansade på att hitta något intressant på samma parkering så här 15 år senare och resultatet har visat sig här på bloggen i form av VW 1303 och Ford Taunus 17m. Mer förvånande var att nämnda Golf faktiskt stod kvar!

Det är en VW Golf LS från 1976. Att den stod kvar var kanske inte är så förvånande då senast godkända besiktning var 1992 och den har varit avställd sen 1994. Mer förvånande är att den bara har en ägare! Att upptäcka en äldre enägarbilar är speciellt, nästan magiskt. För en som sysslar med bilspotting kan det jämföras med en fågelskådare som får syn på en blåtrast i Sverige.  Nästan i alla fall. (Jag fick googla gällande fågeln för det kan jag inget om.)

Den här Golfen har dock inte fått den ömma vård som enägarbilar enligt myten brukar få. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att ägaren bor i en annan del av landet, så jag antar att den lilla Golfen är helt övergiven. Förardörren är inte helt stängd så man kan väl misstänka att oinbjudna gäster varit därinne. Stackar bil! Den ser dock ganska komplett ut och visst går den att rädda av en entusiast? Tidiga Golfar med de smala kromade stötfångarna är eftertraktade.

VW Golf har jag berättat kort om tidigare. Den kom som 1975 års modell och blev en omedelbar succé och har, åtminstone i Sverige, gett namn åt en hel bilklass. Golfklassen, eller undre mellanklassen som den också kallas, är en benämning på bilar som storleks- och konstruktionsmässigt liknar VW Golf. Idag är Golf inne på sin sjätte generation och är idag en storleksmässigt mycket större bil. Bilen på bilden är något kortare än en modern VW Fox, som räknas som en små- eller till och med minibil! Å andra sidan har alla konkurrenter växt så benämningen Golfklassen funkar ganska bra fortfarande.

Stort snötäckt badkar

Strax intill folkvagnen i julhälsningen stod denna Ford Taunus 17M från 1965. Den ser rätt långtidsparkerad ut men den är i trafik och besiktigad. Det är ju bra, för det är en snygg bil (vilket kanske är lite svårt att se under snön) som bör vara ute och visa upp sig!

Taunus fanns i olika modeller från 1939 till 1982 då den ersattes av Sierra. I Turkiet tillverkades dock den sista generationens Taunus ända fram till 1994. Taunus är den skogsrika delen av skifferbergen vid Rhen  och Sierra betyder ungefär "toppig bergskedja" så det fanns säkert en tanke med namnet på ersättaren. Ford Taunus var tyska Fords mellanklassbil och Ford Cortina var brittiska Fords variant. Från och med 1970 fick de gemensam kaross men detaljer, och namnet, skiljde dem åt.

För att krångla till det fanns Taunus i olika varianter samtidigt. 12M och 15M var den mindre modellen och 17M och 20M hette den större. Bilen på bilden är en 17M och alltså den större varianten. Bilen på bilden tillhör den generation som tillverkades 1964-67 och kallas P5. P står för Projekt och P5 för det femte nya projektet (räknat från andra världskrigets slut) från Ford Köln.

P5:ans föregångare kallas P3 och fick en del kritik för sin design då en del ansåg att den liknade ett badkar. Därför kallas den generationen "Badewanne" (badkar). Efterträdaren P5 var något större och kallas således "Grosse Badewanne" (stort badkar).

Motorn i bilen är en större variant av den V4-motor som från början togs fram till de mindre 12M/15M. Samma motor hamnade 1967 i Saab 96 då Saab ville ersätta den omoderna tvåtaktsmotorn men inte hade något eget alternativ.