Lyckad experimentbil

För en exakt en månad sen träffade jag på denna Jaguar 4.2 Sovereign från 1985. Avställd i oktober och med punka på framdäcket kan den kanske verka lite övergiven. Skicket verkar det dock inte vara något fel på så troligtvis ställs den på igen när snön smälter bort och vägarna torkar upp. Grönt är inte fel på en brittisk bil då det var Storbritanniens tävlingsfärg. Nu är det dock inte den mörkgröna British Racing Green det rör sig om utan en någon ljusare metallicfärg. De karaktäristiska fälgarna kallas Pepperpot (pepparströare) och är väl en smaksak om man gillar, men jag tycker de passar på denna årgång på vilken de var original.

Jaguars XJ-serie introducerades 1968 under namnet XJ6. Namnet XJ står för Experimental Jaguar och  kommer från bilens kodnamn under utvecklingsstadiet. Det var den sista modell som Jaguars grundare, Sir William Lyons, var med och utvecklade. Den första versionen, serie 1, tillverkades till 1973 då den ersattes av Serie 2. Det är ingen större skillnad utseendemässigt på bilarna men Serie 2 känns lättast igen på en lägre grill och en högre placerad stötfångare, en följd av amerikanska säkerhetskrav.

Bilen på bilden är en Serie 3 som introducerades 1979 och nu genomfördes större yttre förändringar av designhuset Pininfarina. Förutom de svarta stötfångarna, återigen nya amerikanska säkerhetskrav, kan det vid en snabb blick vara svårt att skilja den från de tidigare serierna, men bland annat är taket högre och bakrutans övre kant flyttades bakåt för bättre huvudutrymme för baksätespassagerarna.

Modellnamnet XJ lever fortfarande kvar och senaste XJ-modellen kom 2009. Men det är en helt annan bil.

1960 köpte Jaguar The Daimler Motor Company och Daimler blev specialversioner av Jaguarmodeller. 1969 introducerades Daimler Sovereign som var en exklusivare variant av Jaguar XJ6. 1983 lyftes namnet Sovereign över till Jaguars program, därav namnet på bilen på bilden.

De två första serierna av Jaguar XJ, alltså innan den fick utseendet som bilen på bilden har, är en av bilvärldens vackraste bilar, enligt mig. Låg och slank, men ändå kraftfull profil, lång motorhuv men även ganska lång baklucka, kort överhäng fram och långt bak, tunna takstolpar... Allt tillsammans ett mästerverk! Den borde såklart varit med på min hjulklappslista i julas, men jag glömde bort den då. Det gjorde dock inte så mycket för ingen av mina önskningar uppfylldes.

Flerfärgade Amazoner och tvångstankar

Från Marcus Helsing i Ljusdal har det nu ramlat in fler bilder. De kommer att dyka upp här på bloggen så småningom. Jag har faktiskt ett par kvar från förra laddningen. Idag blir det några Amazonbilder. Volvo Amazon har jag skrivit om tidigare så vill du veta mer kan du klicka här.

Bilden till höger har Marcus tagit med mobilen från jobbfönstret, vilket förklarar den tveksamma bildkvalitén. Den är troligtvis på väg till lack då lister, lyktor och så vidare är bortplockat. Dessutom är karossen kraftigt flerfärgad. Vädret och själva transportsättet är väl inte optimalt då karossen kan ha endast grundfärg eller till och med plåtrena ytor på vissa ställen. (Om bogseringen skett på allmän väg, är det ju inte särskilt lagligt heller.) Men ibland finns det väl inget annat sätt.

Den översta bilden visar en Amazon som jag tog kort på redan i mitten av oktober. Den har faktiskt varit med på en bild tidigare, men där presenterades den inte närmare. Det är 65:a i skapligt bruksskick och har endast haft två ägare. Som synes är den ljusblå i många olika kulörer. Det är nog en kombination av mången lackbättring och dåligt med puts (vilket inte syns så bra då det var blött när bilden togs).

När jag ser bilar som är riktigt matta och flammiga i lacken får jag ibland tvångstankar. Tänk dig en bil som är matt och rosa som med lite arbete kan bli blank och röd och fin! Jag blir sugen på att plocka fram rubbing och vax och börja gnida. Inte för att det är kul utan bara för att se hur fin lacken kan bli. Det är lite sjukt, men jag känner att jag kan erkänna det för läsare av den här bloggen. Förhoppningsvis känner någon igen sig, annars borde jag kanske söka hjälp?

Mobilspanaren

Min kompis Stefan, som jag tvingar läsa min blogg, tyckte att Bilspanaren borde finnas i en version för mobiler. Eftersom jag såklart försöker ta till mig av mina läsares åsikter har jag nu åtgärdat det. Surfar du in på bloggen via mobilen kommer du att se en förenklad, mobilanpassad version. Du ser den på bild till höger. Den är riktigt bra faktiskt! På min Iphone med Safari som webbläsare funkar det bra men Stefan fick det inte att funka på sin mobil. Hoppas det löser sig på något sätt.

Eftersom Stefan är Saabfantast blir det en bild på Saab idag. Det är en Saab 96 V4 från 1974 som jag tog kort på en svinkall (inget mot vad det kan vara dessa dagar dock) morgon på väg till jobbet i slutet av oktober. Färgen på bilen tror jag heter karolinerblå och den ser ut att vara i ett riktigt fint skick. Saab V4 har skrivit om många gånger tidigare så jag hänvisar till de inläggen om du vill läsa mer: en orange, en brun, en röd och två gröna.

Prisad europé blev otursdrabbad amerikan som blev kines

Man brukar säga att det finns två anledningar till att bli lärare: sommarlov och jullov. Jag påstår att det finns två anledningar till: sportlov och påsklov!

Första dagen på mitt eget sportlov sprang jag på denna denna Audi 100 från 1990 som får snön bortsmält i solskenet. Som vanligt när en sådan här pass ny bil dyker upp på bloggen rör det sig vanligtvis om en immigrant, eller rättare sagt en privatimporterad bil. Större stötfångare och smalare men högre nummerskylthållare avslöjar att denna bil troligtvis såldes ny i Nordamerika. Framtill är stötfångaren bytt till en mindre europeisk variant och detta ingrepp är nog orsaken till att jag inte lagt märke till bilen tidigare trots att den bara står något kvarter hemifrån.

Många bilar som figurerat här på bloggen har varit obesiktigade. Oftast är det ingen fara då man ser att de faktiskt inte körts på länge. Tomma däck, ett lager alger eller, som nu på vintern, en rejäl snödriva är tecken på långtidsparkering. Den här bilen ser ut att ha körts samma dag som bilden togs, trots att den inte besiktigats sen maj 2009. Det är inte bara olagligt, utan också nonchalant och trafikfarligt! Jag får väl söka upp ägaren om inget händer snart. Det är bättre än att gå omkring och sura.

Första generationen Audi 100 kom som 1968 års modell. Bilen på bilden är den tredje generationen som fanns 1982-91. I USA hette den dock 5000 fram till 1989 då den även där fick heta 100. Den tredje generationen var till skillnad från sin föregångare modernt strömlinjeformad och blev känd för sitt extremt låga cW-värde. 1983 valdes den till Årets bil i Europa framför Ford Sierra på andra plats och Volvo 760 på tredje. Forden hade också modernt runda former men under skalet var det inte lika modernt och Volvon är väl så långt från mjuka former man kan komma?

Audi 100 fanns också som en lyxigare variant och hette då 200. Felix på den läsvärda bloggen Biltrafik ägnar sig också åt bilspotting och fann en 200 häromdagen. Kolla in den här!

Denna modell av Audi 100 bidrog till en kraftigt minskad försäljning för Audi i USA under många år framöver. Orsaken var att man upptäckt fall där Audi 5000 (som den ju hette) okontrollerat började accelerera. Det ansågs ha kopplingar till sex dödsfall och 700 olyckor. 1986 gjorde det välkända nyhetsmagasinet "60 Minutes" ett reportage där sex personer intervjuades som stämt Audi efter att ha råkat ut för felet. I efterhand visade det sig att det inte var något konstruktionsfel utan att det berodde på förarmisstag, som att man helt enkelt tryckte ned gaspedalen istället för bromspedalen, vilket inte är jätteovanligt i USA där nästan varenda bil har automatlåda. Trots detta var skadan redan skedd och försäljningen rasade från drygt 74 000 bilar 1985 till drygt 12 000 bilar 1991. Namnbytet från 5000 till 100 var säkert ett led i att försöka återupprätta märket.

1991 kom den fjärde och sista generationen Audi 100. 1995 ändrades designen lite och namnet ändrades till A6. Därmed tar min historia slut.

Eller nja. I Kina började serietillverkning 1992 av den tredje generationens Audi 100 under namnet Hongqi CA7200. I mina googlingar har jag dock funnit finns en uppsjö modellbeteckningar beroende på variant där alla börjar på CA7 följt av tre siffor. Det finns många varianter. Vad sägs till exempel om en förlängd fyrdörrars cabriolet? Det krävs nog emellertid goda kontakter i Partiet för att få ha en sådan på garageuppfarten! Jag var i Shanghai 2007 och fick då för första gången se modellbeteckningar på kinesiska bilar och jag kan säga att ju mer jag försöker förstå dem desto mindre klok blir jag. Jag uppmanar alla att söka för att finna på själva. Hongqi förstår jag i alla fall betyder Röda fanan och är Kinas äldsta bilmärke. Vill du veta mer kan du börja med att klicka här!

Det som göms i snö pop(ar)-up i tö

En kalasfin Honda Accord har jag visat tidigare på bloggen. Det var en 80:a av första generationens Accord. På en parkering i ett studentbostadsområde stod denna nyare Honda Accord EXR. Kanske inte så spännande men jag har alltid gillat denna modell med sin skarpa design och låga profil. Det är den tredje generationens Accord och som fanns som årsmodell 1986-89. Det var dock något annat som fångade min blick och som fick mig att fotografera denna bil.

Honda Accord av sedanmodell som såldes i Europa hade nämligen inte pop-up-strålkastare utan konventionella fast monterade. Varför jag håller reda på det har jag ingen aning om, men om jag inte skulle ha accepterat min bilmani där en hel massa onödigt vetande ingår skulle jag antagligen bli rädd för mig själv.

En titt baktill på avslöjar att den svenska registreringsskylten inte ryms riktigt i nummerskyltshållaren utan har fått böjas utåt för att passa. Aha! Ännu en immigrant!

Varifrån i världen den kommer är svårt att säga då jag inte gjorde någon närmare inspektion. Transportstyrelsen avslöjar i alla fall att den kom i alla fall till Sverige 1991 och att den bara haft en ägare, åtminstone i Sverige. Årsmodellen anges som 1986, men när jag kollade på nätet så verkar bakljusarrangemanget motsvara 1987 års modell. Men det är ganska ointressant och extremt nördigt att fördjupa sig i...

Frusen Ford väntar på värmen

Från Marcus Helsing i Ljusdal kommer ännu en Ford Granada. Denna gång en svart 2600 (eller 2,6 som det står på framskärmen) GL med automatlåda från 1976. Notera att även denna Granada har skärmkrom. I detta fall är det originalmonterat vilket gör det mer diskret och anpassat efter bilens design. Det tycker jag är helt ok, vilket är tur då min egen Volvo 164 också har originalmonterat skärmkrom.

Marcus skriver att Granadan tillhör chefens brorson som besiktade bilen i november. Nu har den dock hamnat ute kylan på parkeringen på grund av en nyare bruksbil. Den ser ut att vara ganska orörd vilket i så fall gör den till ett bra grundämne för att bli en entusiastbil så småningom. Vi får hoppas att det är planen åtminstone. Om det blir nuvarande ägaren som sätter planen i verket eller en ny, den 17:e i ordningen i så fall, låter jag vara osagt. Och förresten fantiserar jag ju bara.

Alla som är på jakt efter en begagnad bil vet dock att det är i stort sett omöjligt att avgöra bilens skick utifrån ett par bilder, så jag spekulerar  bara om bilens potential. Jag ser till exempel inte om den har opolerad lack eller om den är spraymålad mattsvart.

Denna modell av Ford Granada är den första, och kallas därför MkI. Den presenterades 1972 och ersatte då brittiska Ford Zephyr och den större varianten av tyska Ford Taunus (20/26M). Från början kallades de enklare modellerna för Consul, men från och med 1975 fick alla varianter heta Granada. Granada byggdes både i tyska Köln och brittiska Dagenham. Det som skiljde de tyska och brittiska bilarna åt var delvis olika motoralternativ, av vilka det fanns en hel rad olika varianter.

Jag kan med säkerhet säga att denna Granada är tyskbyggd då brittiska Granada inte fanns med 2,6-litersmotor. Och så såldes endast tyskbyggda Granada i Sverige. Och, just det: 1976 förlades all produktion av Granada i Tyskland.

1978 ersattes den av Granada MkII som figurerat på bloggen tidigare, både med skärmkrom och utan.

Pimp my blog

Nu har bloggen genomgått en smärre renovering. Den är mest av kosmetisk karaktär så trogna läsare torde ändå känna sig hemma. Det blev lite annorlunda, men om det var till det bättre eller sämre är ju en smaksak...

Den nya bakgrundsbilden med folkvagnarna, som du ser här ovan, är en detalj från ett tryck på en av mina t-shirts av märket Koppartrans. Bensinbolaget Koppartrans bildades 1947, blev uppköpt av Shell 1963 och under 70-talet försvann så Koppartransmackarna. Många är de macknostalgiker som vurmar för Koppartrans. Kanske är det för dess snygga logotyp som föreställer ett eldsprutande bevingat djur, Koptra. Under 90-talet återuppstod Koppartrans. Nu som klädmärke! Och med samma snygga logotyp!

Lastbar dubbelnatur

Den här bilden tog jag redan i slutet av oktober, alltså när den här bloggen var relativt nystartad. Idag har det varit en riktigt kall men vacker vinterdag i Uppsala, men visst blir man sugen på att snön ska försvinna när man ser den här bilden?

Bilen är en Volvo Duett från 1966. Egentligen heter den P 210, men det är ju ingen som säger. Duetten är en folkkär vagn. En anledning till det är att den är extremt  lastvänlig och många har nog fått bära betydligt mer än den tillåtna maxlasten. Det finns många historier om Duetter som liksom vägrade dö trots hårt och långt brukande.

Detta exemplar  verkar dock ha levt ett lugnare liv, men den kan ju vara renoverad också. Hur som helst har den bara haft två ägare och Transportstyrelsen säger att den gått knappt 6400 mil. Om miltalet stämmer är det nog en ganska unik bil! Dörrhandtagen slokar, men det är inte ovanligt. Rejält takräcke är nästan ett måste på en Duett, liksom backspeglar på skärmarna.

Jag har berättat kort om Duett tidigare då jag gjorde en skrotspaning utanför Katrineholm men jag kompletterar med lite mer upplysningar här.

Efterfrågan på ett lastvagnschassi, eller leveranschassi som det kallas, kom efter det att PV 444 presenterades 1947 och tillverkningen av detta startade 1949. PV 444 hade självbärande kaross medan leveranschassit, som hette PV 445, hade ram men med samma axelavstånd och spårvidd som PV 444. Huv och skärmar kom från PV 444, men från torpedväggen (väggen mellan motorutrymme och kupé) och bakåt tog fristående karosserimakare över. Vanligast var skåpbilar och pickuper men ambulanser, begravningsbilar och ett fåtal cabrioleter är exempel på andra karosserityper. Floby, Ringborgs, Valbo och Grip-kaross är exempel på karosseriverkstäder.

1953 presenterade Volvo en egen kaross på PV 445-chassit med typbeteckningen PV 445 DH, eller Duett som den är mer känd som. Namnet Duett syftar på att den både är lastvagn och personbil i ett. Karosseriverkstäderna använde trä som stomme till sina skåpbilar men Duetten hade ett skåp gjort i enbart plåt, vilket gjorde den  hållbarare. Duetten blev en stor succé vilket gjorde att efterfrågan på leveranschassin minskade. Leveranschassierna fortsatte dock ända fram till 1962.

Samma förbättringar som gjordes på PV:n fick också Duetten, men så gott som alltid något senare. 1958 bytte PV 444 namn till PV 544 och fick då bland annat hel vindruta och ny instrumentbräda. Denna förändring gjordes först 1960 på Duetten som då bytte namn till P 210. Duetten kom att tillverkas ända fram till februari 1969. Den allra sist tillverkade Duetten var kungsblå och står på Volvos museum, inte helt olik denna bil.

Kort men tuff 53-åring

I Uppsala är det lite snökaos just nu så då är det trevligt med en tuff Land Rover 88 från Ljusdal. Den är från 1958 och är i trafik och rullar som bruksbil! Enligt ägaren är den aldrig renoverad, bara reparerad. Originalmotorn sitter i och all form av värme saknas - det är tufft att köra Land Rover i flera bemärkelser!

Det är ett härligt skick på bilen! Att den används flitigt vittnar detaljer om som kommit till på bilen för att den just ska vara praktisk och användas. Färgen är kanske inte original, inte heller baklysen och främre blinkers och inte heller skåpet på flaket som ser ut att var gjort av laminatgolv (?).

Den första Land Rovern jag berättade om här på bloggen var en Serie III men detta är en Serie II. 1958 var första året för den serien. Man skiljer lättast dessa två serier åt genom strålkastarnas placering. På Serie III sitter de på framskärmarna, men på Serie II mellan dem. 88 står för att den har den korta hjulbasen på 88 tum. Tittar man på bilden förstår man att kortare kunde den inte bli i alla fall.

Om det är snökaos i Ljusdal också vet jag inte, men är det så bör inte denna 53-åring ha några större problem att ta sig fram!

Granada med grannlåt och Merca med make-up

Överst en Ford Granada fotograferad av Marcus Helsing i Ljusdal. Årsmodellen är 1978-81. Beige med brunt vinyltak är snyggt. Hjulsidor från Biltema är det inte. Och så en Mercedes 200 från 1982 av den modell som kallas W123 fotograferad i Uppsala. Skapligt skick och i en färg som liknar den som tyska taxibilar har. Stjärnglansen har falnat då stjärnan ovanpå grillen är stulen.

Två snygga bilar men vad förenar dem mer? Jo, båda har skärmkrom! Det är ett biltillbehör på utdöende, men en snabb sökning på nätet visar att det fortfarande finns att köpa. Utan ha något egentligt belägg för det annat än vad jag sett, så är Mercedes det bilmärke som "drabbats" mest av denna utsmyckning, eller styling som det kallas idag. Varför, kan man fråga sig. Behöver just Mercedesdesignen livas upp mer? Behöver den mer krom för att se extra exklusiv ut? 

Smaken är som baken.

Det finns väl två anledningar till varför man har skärmkrom på bilen. Den första är att man tycker det är snyggt helt enkelt. Jag är av en annan åsikt, men smaken är ju som baken. Den andra anledningen är att man vill dölja rostiga skärmkanter. En tredje anledning skulle kunna vara att man skyddar skärmkanterna, men det är nog snarare så att skärmkromet samlar smuts och fukt och skapar en grogrund för rost.

Kommentera gärna!

Nu har jag ändrat inställningarna på bloggen så det går att lämna kommentarer utan att vara registrerad användare. Hoppas det öppnar upp för fler!

En bild är ju också kul att publicera. Den tog 2007 jag vid det gamla marmorbrottet jag skrev om på nyårsafton. Det du ser är resterna av en Fordlastbil. Årsmodellen är gissningsvis 1947, den där som har gulvita stående ribbor i grillen.

En helt vanlig dag i Borlänge

Nu har jag legat hemma i sjuksängen ett par dagar och haft tråkigt. Då är det kul att få höra från en bloggläsare! Gunnar Ljungstedt från Dalarna hade uppmärksammat att jag gärna tar emot bidrag till bloggen.

Gunnar tog bilden ovan som "ett höftskott en helt vanlig dag på Biltemas parkering i Borlänge", som han själv skriver. Kul med bilarna är att de båda är svenska, båda är kombibilar, båda har takräcken och båda är gröna. Dessutom är de nästan lika gamla och i ett något slitet bruksskick.

Till höger, lite undanskymd, står en veronagrön Saab 95 V4 från 1972 och huttrar. Saab 95 har jag berättat om tidigare.

Till vänster står en cypressgrön Volvo 145 DL från 1973. Grillen är utbytt mot en äldre. Jag antar, på grund av B20-emblemet, att den kommer från en 69:a. 1973 och -74 hade nämligen 140-serien grill av plast. En del kallar dessa årsmodeller för "visselvolvo" på grund av ett visslande ljud som uppkommer när bilen körs. Jag trodde det berodde på den nya typen av grill, men någon har sagt att det är kromlisten på huvens framkant som skapar ljudet. Det ska också sitta krom på framskärmarnas framkant, men de saknas. Troligtvis på grund av att skärmarna bytta eller lagade och lackade, och så har de inte kommit på plats helt enkelt.

Tack för bilden, Gunnar!

Hjärttransplantation bakom galler

Jag kom på att jag faktiskt hade kort på en "kompaktmerca" som inte publicerats. Den får komplettera gårdagens inlägg då man inte kan se bilen framifrån på de bilderna.

Bilen på bilden är en Mercedes 250 från 1974. Beteckningen 250 betyder sexcylindrig bensinmotor på 2,5 liter. Alltså är detta en W114 medan förra inlägget visade en fyrcylindrig W115. Mercan i förra inlägget hade haft fyra ägare och denna har haft 17 men trots det verkar skicket, åtminstone sett utifrån, vara likvärdigt. De här bilarna är välbyggda!

Transportstyrelsen anger dock drivmedlet som diesel, och någon 250 diesel fanns inte. Det betyder att bilen genomgått en hjärttransplantation och fått motorn bytt till en diesel, troligtvis från en modernare Mercedesmodell. De som kan det här säger att det är "lätt" att byta till en modernare motor då de i stort sett passar "rakt av". Det stämmer säkert men jag kan i stort sett inget om motorer så jag kan inte bekräfta om det är så. Det är dock ett ganska vanligt ingrepp på gamla Mercedes och görs oftast för att man ska kunna köra billigt. Bilar äldre än 30 år är ju skattebefriade och på så sätt slipper man undan dieselbilens högre fordonsskatt, samtidigt som man får en lägre förbrukning. Man kan ju tycka vad man vill om det. Jag tycker att en gammal bil som får en dieselmotor utan krav på modern avgasrening och sedan körs mer än den annars skulle ha gjorts gärna kan stå kvar bakom gallret.

Det kom ett brev...

I december kom ett mejl från Marcus Helsing i Ljusdal. Han hade noterat mitt intresse för både gamla bilar och gammalt porslin och frågade om jag visste något om ett fat med vw-logotyp på. Nu kunde jag inte bidra med några nya kunskaper om fatet men Marcus sa att han kanske kunde spana lite åt mig i Ljusdalstrakterna. Det tackade jag så klart ja till och i helgen kom så ett knippe bilder. Jag kommer att skriva om dem här så småningom.

Bilen på den första av bilderna från Ljusdal är en beige (nästan Puckobrun) Mercedes 220 D från 1975 fotad utanför en lunchrestaurang. Den ser ut att vara i ett riktigt fint skick, något som säkert Mercedes kvalitet bidragit till. Kanske är den delvis omlackad för jag anar nyansskillnader i färgen mellan exempelvis dörrar och skärmar, men det kan ju också bero på ljuset vid fototillfället.

Olika generationer av Mercedesmodeller kan ibland heta samma sak så för att skilja generationerna åt brukar man kalla dem utifrån Mercedes internkoder. Jag har berättat om det tidigare då jag berättade om en Mercedes med internkod C123. Modellen på bilden kallas W115 om den har en fyrcylindrig motor och W114 om den är sexcylindrig. I detta fall sitter det en fyrcylindrig motor på 2,2 liter (vilket beteckningen 220 antyder) som drivs av diesel (D i beteckningen). Den ger 60 hästkrafter så det är ingen raket direkt. Detta minskade dock inte dess popularitet för just 220 D är den variant av W114/115 det tillverkades flest av, över 400 000 exemplar!

Mercedes W114/115 introducerades 1968 och tillverkades fram till 1976. Designen stod Mercedes chefsdesigner Paul Bracq för. Han gick sedan vidare till BMW och Peugeot. Andra Mercedesmodeller hade alla ärvt teknik från tidigare modeller, till exempel bakvagn med pendelaxel, men W114/115 hade ett helt nytt chassi.

I Sverige kallas modellen "kompakt" för att den är mindre än dess föregångare, W110 (som brukar kallas "fenmerca" i Sverige). I Tyskland kallas den "Strich acht" (streck åtta) då Mercedes la till "/8" till modellnamnet för att skilja dem från äldre modeller. Bilen på bilden är en 75:a så den tillhör den ansiktslyfta generationen som kom 1973. Det innebar bland annat lägre och bredare grill, nya backspeglar och bakljus med räfflor. Dessa räfflor skulle förhindra att smuts fastnade på glaset. Jag vet inte hur mycket det hjälpte men räfflorna blev under många år ett viktigt designelement på Mercedes alla modeller.

Vill du bidra med bilder till bloggen är det bara att höra av sig till mig!